«

»

Jun 02

I spåren efter finska inbördeskriget – hundra år senare (5)

I Kokkolakasernen på Dragsviks fångläger i Ekenäs dog flest fångar sommaren 1918. I juli dör i snitt 30 röda fångar per dag i fånglägret. Den 20 juli dog 65 personer.

Sture Lindholm berättar om Dragsviks fångläger och de fruktansvärda förhållandena där sommaren och hösten 1918.

Desto längre in i juni månad 1918 desto sämre blir förhållandena på Dragsviks fångläger i Ekenäs. Den 8 juli är det flest fångar i lägret, 8500 människor i ett kasernområde som var planerat för drygt tusen soldater. Totalt hade de vita segrarna internerat omkring 75000 till 80000 rödgardister på olika fångläger i Finland.

De 644 kvinnliga fångar som kommit till Dragsviks fångläger skickades efter ett tag vidare till ett fångläger i Helsingfors.

– I Dragsviks fångläger fanns tre kategorier fångar och det är det som är upphovet till katastrofen som skedde här. Den första kategorin är cirka 100 röda fångar från orten. De var i gott skick. Den andra kategorin är delar av de totalt 46000 fångarna från Tammerfors, Viborg och Lahti. Sedan är det de som häktats när kriget började och de är i fruktansvärt dåligt skick, säger historieläraren, författaren och forskaren Sture Lindholm.

Fångarna som suttit inspärrade, sedan januari i Nerpes hade dysenteri, de hade en egen kasern, Kokkolakasernen. De som suttit fängslade i Gamla Karleby hade en borelialiknande sjukdom. De som suttit i Brahestad var i allra sämst skick. De hade smittkoppor. Flera av dessa fångar dog under transporten till Dragsvik. När de sedan placerades i olika kaserner spreds sjukdomarna till andra fångar. Dålig hygien rådde. Många rödgardister kom hit i de kläder de hade på sig när inbördeskriget började. Den väg som skulle göras för att de skulle kunna sköta sin hygien i havet hade inte gjorts eftersom det var för få som skulle vakta fångarna i lägret. Dessutom var många av fångvaktarna rädda för rödgardisterna.

I massgraven, en bit från Dragsviks kaserngrindar, ligger drygt 3000 människor. 3041 personer vet man idag namnet på.

– När det var som sämst fick fångarna 35 gram bröd per dag. I juli dog 30 fångar per dag. När flest dog, den 20 juli 1918, då dog det 65 personer. Lägerläkaren skickade brev till den politiska ledningen och vädjade till dem om att göra något åt mat- och hygiensituationen och att de måste släppa fångar, vilket man också börjar göra här och över hela landet, säger Sture Lindholm.

Allt eftersom fångar släpps från Dragsvik förvandlas anstalten till tvångsarbetsläger för de som dömts till längre straff för att ha begått grova brott under inbördeskriget och ett tvångsarbetsläger för kommunister som dömdes till straffarbete för att de var kommunister.

– Av de 3500 belagda dödsfall Dragsviks fångläger var det bara 13 som sköts. Fem av de skjutna blev arkebuserade, säger Sture.

Anne Seppänen från Ludvika, vars farfarsfar dog i ett fångläger och Rosa Lundmark från Stockholm, vars morfar överlevde och benådades hösten 1918, lade ner blommor från Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap i Sverige på massgraven för att hedra de röda som dog i inbördeskriget och av krigets konsekvenser i Finland 1918.

 

 

 

 

 

 

 

 

49 röda fångar avrättas 

Minnesmärke för 49 mördade som avrättades av sina fångvaktare i Märynummi i maj 1918.

På väg till Åbo, efter att ha besökt Dragsviks fångläger i Ekenäs, stannar vi vid graven och minnesmonumentet för de 49 fångar som mördas av sina fångtransportörer från Sommeros skyddsgarde i Mörynummi. Efter att ha övernattat i byn togs 10 fångar till denna plats och sköts, därefter hämtades ytterligare tio som mötte samma öde och ytterligare tio till dess alla 49 röda fångar hade skjutits. Sedan grävdes de ner på denna plats.

De anhöriga krävde att de som utfört morden skulle dömas. Trots att de kunde namnge 45 av de 49 mördade fångarna och berätta vad de ansvariga ledarna för Sommeros vita skyddskår, som skulle transportera fångarna till ett fångläger, hette så dömdes ingen av de som utfört avrättningarna.

Varje Kristi himmelsfärdsdag samlas människor från bygden och arbetarrörelsen vid denna plats för att hedra de mördade. I år höll Vänsterförbundets ordförande minnestalet.