När jag 1976 inte var välkommen till det parti som jag nu har lämnat började jag inleda varje semester med att läsa Karl Marx och Friedrich Engels Det kommunistiska manifestet, Karl Marx Lön pris och profit och utifrån dessa skrifter reflektera över mitt eget fackliga politiska arbete sedan förra årets semester. Ett projekt som jag höll på med i cirka tio år.
Det var tack vare dessa studie- och reflektionssemestrar som jag insåg att det inte blir någon ekonomisk och social rättvisa utan kulturell rättvisa och att det klasslösa samhället förblir en utopi utan en facklig politisk kulturkamp som ger arbetarklassen kulturella uttrycksmedel att förmå gestalta sin verklighet, sina tankar och idéer i alla situationer som behovet kan uppstå.
När jag läst Lön, pris och profit – Karl Marx tal till den Första Internationalens generalråd 1865 – har jag många gånger funderat på vad som hade hänt om Karl Marx hade börjat med det viktigaste, hade vi då hunnit längre på resan till det klasslösa samhället?
Med tanke på de långa arbetstiderna för de som 1865 lyssnade på Karl Marx tal – om löneökningar visavi konsekvenserna för den kapitalistiska politiska ekonomins utveckling – blev drygt 70 boksidor så tror jag att flera i auditoriet sov eller slumrade när Karl Marx kom till de slutord som jag menar är centrala för den som har ambitionen att vilja realisera det klasslösa samhället:
Fackföreningarna fungerar tillfredsställande som motståndshärdar mot kapitalets övergrepp. De misslyckas delvis sitt syfte så snart de använder sin makt omdömeslöst. De förfelar helt och hållet sitt ändamål så snart de inskränker sig till ett gerillakrig mot det bestående systemets verkningar i stället för att samtidigt söka en hävstång för att slutgiltigt befria arbetarklassen, dvs. förändra detta system och använda sina organiserade krafter som slutgiltigt avskaffa lönesystemet.
Om ledamöter i den Första Internationalens generalråd, p.g.a. sina långa arbetstider, somnade innan Marx kom till sina, för befrielsen, centrala slutord så tror jag att den ”68-vänster” som studerade Marx och Engels skrifter hade somnat av rödvinsrus eller var så i dimman att det inte kunde ta in de i Lön pris och profit-talet så viktiga slutorden.
I Det kommunistiska manifestet var det inte Marx/Engels manifest utan en mening i Friedrich Engels förord till nyutgåvor av manifestet 1890 som fått mig att fundera på varför han han skriver:
… För den slutliga segern för de i manifestet uppställda grundsatserna förlitade sig Marx endast och allenast på arbetarklassens intellektuella utveckling, sådan den nödvändigt måste försiggå genom föreningen av aktion och diskussion.
Länge trodde jag att dessa Friedrich Engelsord var en markering mot att socialister redan sju år efter Karl Marx död hade börjat konkurrera om vem/vilka som var de bästa Marxisterna.
Men när jag i antologin Makten över opinionen (1991) läste Lars Thaléns artikel ”Makt genom medierna” då tänkte jag: kan Friedrich Engels redan 1890 ha sett frön till att arbetarklassens kamporganisationer var på väg att bli institutioner, där organisationerna blivit ett självändamål istället för verktyg att nå målen?
Det som fick mig att börja fundera på om det var embryot till institutionalisering som Engels avsåg, det var när Lars Thalén skrev:
… Ändå finns det bara två vägar för facket och andra folkrörelser att återta förlorad mark i kampen om hur människor tänker:
- Återgå till verksamhetsidén, dvs var mer av rörelse bland folket och medlemmarna och mindre av institution. Det enskilda samtalet förblir oöverträffat som påverkansmedel. Det slår i regel ut masskommunikationen.
Senaste kommentarer