«

»

Maj 31

I spåren efter finska inbördeskriget – hundra år senare (3)

De röda som stupade och mördades i Lempäälä begravdes i en massgrav, i skogen, cirka 13 km söder om Lempäälä.

”De gav sitt liv för övertygelsen” berättar inskriptionen på minnesstenen för de stupade i Lempäälä.

 

NÄR DE RÖDA I DET FINSKA INBÖRDESKRIGET hade tvingats kapitulera i Tammerfors den 6 april 1918 flyttades den norra frontlinjen, för det röda Finland, till Lempäälä, 24 kilometer söder om Tammerfors. Även här skedde hårda strider, dock inte så hårda strider som i Tammerfors,
– Inbördeskrigets hårdaste strider stod i Tavastland, säger historikern Aapo Roselius. Efter att flera vita, som var på väg för att ansluta till det vita gardet hade mördats på järnvägsstationen i Lempäälä trappades våldet upp tiofalt när respektive sida, varje gång, skulle hämnas hämnarna från den andra sidan.

Till Lempäälä förflyttades delar av den vita sidans svenska frivilligbrigad efter striderna i Tammerfors. Här skämde svenskarna ut sig rejält genom att supa, slåss och stjäla. Då det inte fanns några möjligheter att fängsla de som stred på den vita sidan bands de fast i träd för att de skulle hålla sig lugna.

I Lempäälä står står de vitas minnesplats på torget vid kyrkan medan massgraven för de röda stupade finns drygt en mil bort ute i skogen. När vita hade erövrat ett tidigare rött område fick deras fångar gräva upp liken som låg i hjältegravar centralt i samhällena, lik som sedan flyttades till avlägsnare områden.
Medan minnesmärkena för de vita restes tidigt efter inbördeskriget dröjde det ända till till tiden för andra världskriget innan minnesmärken över röda stupade fick börja resas.

Centralt i Lempäälä finns minnesmärket för segrarna i ”frihetskriget”, som var segrarnas benämning av inbördeskriget.

– Det behövdes alltså ett nytt krig innan segrarna i det finska inbördeskriget gjorde det möjligt för den röda sidan att resa sina minnesmärken. Minnesmärket här, har med det höjda svärdet, ett mycket aggressivt symbolspråk, säger Aapo.

När de 56 svenskarna, på Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskaps (AKS) resa i det finska inbördeskrigets spår, hade kommit fram till Hangö i går afton blev det bland annat en promenad för att titta på monumentet som rest vid stranden i och som är ett nationellt minnesmärke som hedrar Tyskland och de 14000 tyska soldater som på våren 1919 anlände till Hangö. Till den finske befälhavaren Gustav Mannerheims förtret var det de välutbildade tyska soldaterna som fick Finlands röda regering på fall genom att besegra de röda gardet i Helsingfors.

Obelisken i Hangö, som hyllar Tysklands insatser i inbördeskriget, har raserats och rests flera gånger sedan den första gången avtäcktes 1921.

Obelisken som står vid havet i Hangö idag är den tredje obelisk som rests på samma plats för att hylla Tysklands bidrag till de vitas seger i det finska inbördeskriget. Den första obelisken, med en ordentlig hyllningstext till Tysklands bidrag i inbördeskriget restes den 16 maj. Den revs när Sovjet kontrollerade Hangö under andra Världskriget, restes åter 1943 när Sovjet tvingats bort från Hangö. Efter andra världskriget krävde Sovjetledningen åter att obelisken skulle plockas ner, vilket också Finland gick med på. Utan några som helst ceremonier och utan utmanande hyllningstext till Tyskland avtäcktes nuvarande obelisk 1960. Högern och och de vitas veteranorganisationer i Finland för än idag en kamp för att obelisken ska återställas till sitt ursprungliga skick och med samma hyllningstext till Tyskland som fanns på den när den avtäcktes 1921.