För snart två månader sedan skrev jag att det inte var så smart att starta en ny blogg och sedan gå och bli förkyld. Efter återkommande förkylningar och förändringar i mitt liv som en konsekvens av min mors bortgång på nyårsafton så börjar jag nu kunna planera in att hinna skriva mer.
Har nyttjat den fria tiden till att fördjupa mig i det finska inbördeskriget som pågick januari till maj 1918. Detta inför den förestående resan i inbördeskrigets spår 16-23 augusti, en resa som arrangeras av Arbetarnas kulturhistoriska sällskap.
Jag har också under våren kommit till insikt att jag fr.o.m. valet 2018 inte ska ha några fler parlamentariska förtroendeuppdrag och att den här bloggens kommande artiklar ska/bör innehålla mer av funderingar om ifall vi kan prioritera som vi gör i den fackliga och politiska arbetarrörelsen när t.ex. vi vänsterpartister programmatiskt har ambitionen att förverkliga
… det klasslösa samhället, där klass- och könsförtrycket upphävts och där varje människas frihet är en förutsättning för alla människors frihet.
En spörsmål som jag haft anledning att fundera mycket omkring under de senaste åren är om inte såväl de fackliga som de politiska delarna av arbetarrörelsen blivit just det Karl Marx varnade för sommaren 1865 vid föreläsningen inför Första Internationalens generalråd, en föreläsning som blev skriften ”Lön, pris, profit”.
Marx avslutade föreläsningen med att säga att fackföreningarna förfelade helt och hållet i sitt syfte så snart de inskränkte sig till ett gerillakrig mot det bestående systemets verkningar i stället för att söka bli en hävstång för att slutgiltigt befria arbetarklassen, dvs. förändra detta system och använda sina organiserade krafter för att slutgiltigt avskaffa lönesystemet.
Om vi ska vara riktigt ärliga i den fackliga och politiska arbetarrörelsen: kommer inte det klasslösa samhället att förbli en utopi så länge vi, som nu, bara försöker jaga sympatisörerna till valurnorna? I Vänsterpartiet har t.ex. de ideologiska studierna legat för fäfot i många år. Jag tror inte Vänsterpartiet i Västerbotten är unika i det fallet.
Vår likgiltighet inför att vi varje år skickar tiotusentals ungdomar ut i vuxenlivet utan att vi gett dem livets viktigaste förändringsredskap, ett målande tal och skriftspråk med vilket de ska kunna gestalta sin verklighet, sina tankar och idéer i alla de situationer som behovet kan uppstå, den likgiltigheten talar för många inom arbetarrörelsen inte vill mer än att vi allena ska stångas mot det bestående systemets verkningar.
Det kapitalistiska tjyvsamhällets apostlar kan sova tryggt om natten.
Senaste kommentarer