Tisdag morgon inleddes med en inledning om de, mellan 1000 och 1500, svenskar som stred i det finska inbördeskriget. Med några få undantag stred dessa på den vita sidan. De första svenskarna som var med i kriget var befäl som officiellt åkte iväg själva men med den militära och politiska ledningens gillande.
Från vår buss såg vi monumentet över de svenska frivilliga som stupade i Tammerfors. En reflektion som jag fått under förberedelserna av resan och det jag fått veta här är att: de som trott att de svenska frivilligas insats var så hjältemodig borde lägga sig vinn om att vilja ta reda på vad som verkligen hände.
Busstopp blev det på Kalevankangas begravningsplats i Tammerfors. Besök vid Väinö Linnas och hans hustrus grav.
Minnesmärket för de vita stupade i Tammerfors färdigställdes bara något år efter inbördeskriget. Många av de stupade fick sina namn inristade i kapellets vägg.
Efter besöket på Linnagraven tittade vi på minnesmonumentet över de stupade vita i Tammerfors. Lägg märke till att ett ganska stort antal stupade vita fått sina namn inristade på kapellets vägg.
De som ville att ingen skulle glömma de cirka 4 000 röda som stupade i det 22 dagar långa och blodiga slaget om Tammerfors eller som mördades efter de rödas kapitulation fick, efter mycket hård verbal strid, resa ett minnesmonument över sina stupade först i maj 1941. Massgraven som från början låg utanför kyrkogården finns nu inom s.k. vigd jord, efter att gravgården utvidgats. I denna massgrav sägs också de rödas befälhavare, Hugo Salmela, vara begravd.
Konstnären Jussi Hietanen (1903-1941) skapade de rödas minnesmonument i Tammerfors.
De rödas minnesmärke på Tammerfors gravplats.
Trots att de vitas blodiga erövring av den dåvarande industristaden Tammerfors blev avgörande för inbördeskrigets utgång har de vita segrarna, till skillnad från i många andra städer i Finland, ingen staty av överbefälhavaren Mannerheim inne i Tammerfors. Det finns en Mannerheimstaty utanför staden, på ett markområde som en bonde ställde till förfogande.
Efter kyrkogårdsbesöket blev onsdagen mycket av museibesök. Först till Vapriikki museum som troligen fram till etthundraårsminnet av inbördeskriget kommer att ha en utställning om Tammerfors 1918.
Arbetarmuseet, Työväenmuseo Werstas,visade förutom sin basutställning, en utställning om det röda Tammerfors, en utställning som handlade om arbetarklassens arbete, kamp och fritid.
I upp till två dagar kunde de röda fångarna tvingas stå på Tammerfors torg och vänta på besked om frihet, fängelse eller arkebusering.
Innan dagen avslutades med en föreläsning om det åtta våningar höga Arbetarnas hus, dess historia och verksamhet, besökte vi Västeuropas enda Leninmuseum som finns i Arbetarnas hus. Anledningen till att Leninmuseet finns i Tammerfors är dels att Lenin vistades ett 25-tal gånger i Finland och dels att Stalin och Lenin första möte skedde i Tammerfors 1905.
Arbetarnas hus började byggas 1886. Teaterlokalen, för cirka 400 personer som vi satt i, byggdes 1905.
Mot löfte att de vita inte skulle förstöra Arbetarnas hus ingicks, under de vitas offensiv mot Tammerfors, en överenskommelse om att de röda inte skulle få vistas i eller ha någon verksamhet i Arbetarnas hus.
Soldater ur det röda gardet som gömde sig under scengolvet i denna teaterlokal kunde höra hämndens domar avkunnas från de vita segrarna.
Efter att 10 000 röda fångar som i upp till två dagar efter sin kapitulation tvingats stå på torget i väntan på att bli sorterade oskyldig, fängelse eller omedelbar arkebusering så kom teaterscenen att användas till domstol. De som skulle döma satt vid ett bord på scenen och dömde röda. Under scengolvet fanns röda som försökte gömma sig för sina bödlar och hörde vad som sades i den s.k. domstolen.
Arbetarnas hus i Tammerfors. Inrymmer idag bl.a. fyra teaterscener och har tolv teaterpremiärer per år.
Senaste kommentarer