«

»

Jun 17

Dags att fatta, kamrater!

”Skollagens bestämmelser om allas rätt till likvärdig utbildning är i praktiken inte längre någon rätt och det är svårt att se hur likvärdighet skulle kunna åstadkommas under ett system med decentraliserat ansvar, skolval och en hög grad av etableringsfrihet för fristående skolor”, skriver de tre professorerna Sverker Sörlin, Jan-Eric Gustafsson och Jonas Vlachos i SNS-rapporten Policyidéer för svensk skola som kom i mars.

Själv ställer jag frågan: hur många rapporter om skolans oförmåga att kompensera för skillnader i barns uppväxtvillkor behöver vi innan vi fattar att kompensationen för dessa skillnader måste börja långt före skolstarten och att förskola och skola allena icke klarar att leverera de viktigaste vuxenverktygen i bagaget ut i vuxenlivet?

Så länge det fanns en facklig- och stor politisk enighet om att utjämna de ekonomiska och sociala skillnaderna i Sverige så utjämnades även skillnaderna i skolresultat mellan olika samhällsgrupper. Med den förlorade enigheten om ekonomisk utjämning, i mitten av 1980-talet, upphörde även utjämningen i skolresultat. Det s.k. fria skolvalet och etableringen av friskolorna har sedan påskyndat segregeringen och svensk skolas fjärmande från devisen, En skola för alla.

Mer pengar till skolan och styrning av dessa resurser dit behoven är som störst skulle kunna förbättra skolans likvärdighetsmål. Problemet är att vi inte verkar vara beredda att skattevägen tillföra de miljarder kronor som skulle behövas till skolan. Sett i perspektivet av att skolan inte ens när vi 1989/90 hade flest lärare i grundskolan – 9,4 lärare per ett hundra elever – kunde leverera vuxenlivets viktigaste verktyg till alla barn och ungdomar så handlar det om åtskilliga miljarder. Och även om vi var beredda att satsa dessa miljarder så finns det inte tillräckligt med utbildad pedagogisk personal att anställa.

frihet_tillsammansTur att det då finns en alternativ väg, en väg som är såväl billigare som kvalitativt bättre, i synnerhet för arbetarklassens barn. Men den vägen kräver engagemang, framförallt från de organisationer som har ambitioner att organisera arbetarklassen, skolförlorarnas föräldrar.

Men tyvärr sitter förmodligen såväl LO-ledningen som de kongressombud som idag inledde LO:s 28:e ordinarie kongress fast i föreställningen att ”Grunden till det livslånga lärande läggs redan i skolan”, som det hette i rapporten Frihet tillsammans inför LO:s kongress för sexton är sedan.

När jag i Frihet tillsammans läste meningen ”Barns möjligheter i livet får inte avgöras av de omständigheter som präglat deras uppväxt.”, då trodde jag att vi äntligen skulle skrota tilltron till att den kapitalistiska politiska ekonomins skola skulle kunna utbilda bort klassamhället åt oss. Men tji fick jag när jag fortsatte att läsa rapporten, ett tji som troligen kommer att bestå även efter LO-kongressen 2016.

Misstänker att reproduktionen av klassamhället kommer att fungera lika bra även efter att LO:s 28:e ordinarie kongress avslutats på måndag eftermiddag.

I nästa artikel skriver jag mer om alternativet.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du kan använda följande HTML etiketter och attribut: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>