Jag tvivlar på att någon skol- eller utbildningsminister någonsin legat sömnlös för att den skola som de är ansvariga för varje vår skickar tiotusentals elever ut i 2000-talets arbets- och vuxenliv utan att de fått med sig sitt viktigaste verktyg, ett målande tal- och skriftspråk med vilket de ska kunna gestalta sin verklighet, sina tankar och idéer i alla de situationer som behovet kan uppstå.
Jag undrar om någon skolledare någonsin legat på åhågan därför att hens avgångselever inte fick med sig sitt viktigaste livsbagage, kulturella uttrycksmedel för att kunna göra sig hörd och bli synlig i 2000-talets mediebrus?
I nuvarande gymnasieläroplaner (2011) är det inte ens ett mål att den blivande arbetarklassen ska behärska ett så målande tal- och skrivspråk att de, i vuxenlivet, förmår gestalta sin verklighet, sina tankar och idéer i alla situationer som behovet uppstår.
Jag menar att de som har ambitionen att organisera arbetarklassen ska ha kvar det målet. Och om det ska bli mer än retorik så kräver det mer av framförallt LO och LO-förbunden, bl.a. studier om mekanismerna för klassamhällets reproduktion.
I denna artikel ska jag ta upp tre reflektioner från mina studier av mekanismerna för klassamhällets reproduktion.
1. Jag tycker inte att det borde vara så svårt att se att skolans möjligheter att realisera skollagens och läroplanens mål ökar markant för de barn som lever med vuxna som lever i enlighet med ett av gymnasieläroplanens mål, målet att eleven efter utbildningen kan ”söka sig till saklitteratur, skönlitteratur och övrigt kulturutbud som en källa till kunskap, självinsikt och glädje.” Att det är så förklarar också skillnaderna mellan flickor och pojkar när det gäller läsförståelse. Flickor liksom deras mödrar ägnar sig i större utsträckning åt aktiviteter som leder till att de blir mycket bättre på att tillägna sig de språkfärdigheter som är a och o för att klara skolans alla mål.
2. Sett i perspektivet av att, som Kommittén för svenska språket konstaterade i sitt betänkande Mål i mun (2002), tillägnandet av de språkfärdigheter som leder till att vi kan klara skolans mål börjar när vi föds och att läsning av böcker och det muntliga berättandet är de bästa språktillägnandeverktygen så borde det vara hög tid att vi börjar diskutera våra medievanor, såväl våra barns som vuxnas medievanor. Det gäller speciellt för vi som menar allvar med talet om att barns uppväxtvillkor inte ska få begränsa deras senare val i livet som det hette i LO:s rapport Frihet tillsammans som kom i samband med LO:s kongress 2000.
Den som lät dessa rapporter ”prata med varann” kunde se att barns medievanor var snarlik sitt vuxennätverks medievanor.
3. Genom att låta rapporterna Kultur, klass och kön, Barnbarometern och Mediebarometern ”prata med varann” så var det lätt att se att barn till korttidsutbildade föräldrar hade medievanor liknande LO-medlemmars, barn till föräldrar med medellång utbildning hade liknande medievanor som TCO-medlemmars och barn till långtidsutbildade föräldrar liknande medievanor som SACO-medlemmars.
För mig som är övertygad om att vi vuxna måste rannsaka våra egna medievanor om vi vill att allas barn ska ha samma chans i skolan och vuxenlivet är det tråkigt att det sedan mitten av första decenniet i 2000-talet bara finns Nordicom–Sveriges Mediebarometer kvar. Mediamätning i Skandinavien (MMS) lade ner Barnbarometern därför att det inte var någon kommersiell produkt, enligt deras dåvarande vice VD. LO lade ned sin, sedan 1983, återkommande rapport Kultur, klass och kön. Obegripligt i en tid när kulturklyftorna får allt större genomslag i ökade ekonomiska och sociala klyftor.
Även om arbetarrörelsen, till Karl Marx och min förtret, begränsar sig till att fungera som motståndshärdar mot det bestående kapitalistiska systemets verkningar så kan vi inte fortsätta att passivt åse hur skolan sparkar morgondagens arbetarklass ut i 2000-talets vuxenliv utan sitt viktigaste verktyg: kulturella uttrycksmedel att kunna synliggöra sig i morgondagens mediebrus. I vår begränsade civilisation handlar det om att de ungdomar som vi skickar från skolan ut i vuxenlivet behärskar ett så målande tal- och skriftspråk att de förmår gestalta sin verklighet, sina tankar och idéer i alla de livssituationer som behovet kan komma att uppstå.
Det är länge sedan jag slutade drömma om att skolan allena ska kunna kompensera för skillnader i barns uppväxtvillkor med den skolpolitik och de pengar som politiken är beredd att satsa. Men jag slutar inte drömma om att vi ska ta fasta på att tillägnandet av de språkfärdigheter som behövs i vuxenlivet och för att klara skolans mål, det tillägnandet börjar när vi föds och att boken och det muntliga berättandet är nyckeln till att vi ska sluta begränsa våra barns kommande vuxenlivsval.
Tack vare att de allra flesta barn föds med lust till lärande och föds med en vilja att gå vidare från det de begripit till något nytt, så ska inte det vara några problem. Frågan är: vill vi vuxna rannsaka och förändra våra medievanor?
Länk till den första artikeln om LO och reproduktionen av klassamhället.
Senaste kommentarer