Crescendo, minnesmärke över de röda som dog i inbördeskriget och i hämnden efter det finska inbördeskriget.
NÄR DE 56 SVENSKAR SOM RESER i det finska inbördeskrigets spår hade anlänt till Helsingfors, i går morse, blev det färd till minnesmärket Crescendo. Crescendo är ett nationellt minnesmärke för ”de röda” som hade stupat i det finska inbördeskrigets strider och i ”de vitas” hämnd efter segern i kriget.
Tallbacken, som de röda gjort till en hjältebegravningsplats vintern och våren 1918. I bakgrunden det välkända tornet från OS 1952.
Sedan gick resan till den dåvarande hjältebegravningsplatsen Tallbacken som ligger mellan Töleviken och den olympiska stadion där OS hölls 1952. Uppe på Tallbacken hade de röda gjort sin hjältebegravningsplats under våren 1918. De första som stupat i inbördeskriget begravdes under hedersbetygelser där i februari 1918. Röda hjältebegravningar fortsatte under våren. När tyskarna som stred med de vita hade intagit Helsingfors tvingades de röda fångarna gräva upp sina stupade kamrater, kamrater som tyskarna sedan forslades till en plats utanför Helsingfors. De röda förlorarna skulle inte kunna ha någon hjältebegravningsplats att samlas vid för att minnas. Trots att de röda stupade hade flyttats blev Tallbacken en samlingsplats för arbetarrörelsen.
– Första maj 1919 demonstrerade inte arbetarrörelsen som vanligt utan ett tyst sorgetåg med cirka 20 000 deltagare gick från centrum av Helsingfors och till Tallbacken, Där samlades cirka 50 000 som hedrade de röda som stupat i inbördeskriget och det vitas skräckvälde efter kriget, säger historikern Aapo Roselius som var vår ciceron under resan i det finska inbördeskrigets spår.
Uppe i tornet på Folkets hus tändes den lykta som signalerade att revolutionen skulle börja.
Efter att Sverigeresenärerna studerat det nationella minnesmärket och besökt Tallbacken gick bussresan till Folkets hus, platsen där en lykta tändes i tornet på natten den 28 januari. Lyktskenet var signalen för att inleda den proletära revolten mot att det trots stor tillväxt innebar inflation och svält för arbetarklassfamiljerna i Finland.
När inbördeskriget och de vitas värsta hämnd var över hösten 1918 hade närmare 36 000 människor dött av en befolkning på drygt tre miljoner, enligt historikern Aapo Roselius i boken I bödlarnas fotspår – massavrättningar och terror i finska inbördeskriget 1918. En tredjedel dog i kriget. De flesta dog av den vita terrorn, med massmord av röda fångar, ibland utan rättegång eller så dömda av domstolar som saknade rättslig grund, och den svält och misär som rådde i fånglägren, efter freden i maj och under hösten 2018.
När tyskarna intog staden den 12 april 1918 bombades Folkets hus och det torn där lyktan tänts den 28 januari förstördes. Det pampiga Folket hus i Helsingfors renoverades sedan 1920 och tornet återuppbyggdes, dock inte som det såg ut före tyskarnas bombning.
600-800 röda fångar som avrättades i Lahti ligger begravda i en massgrav på kyrkogården.
MÅNDAG EFTERMIDDAG GICK RESAN vidare till Lahti, först till ett minnesmärke för en massgrav med cirka ett tusental röda som stupade i inbördeskriget, sedan till ett minnesmonument, i en nuvarande park, där 22 000 röda fångar samlades för summariska rannsakningar. Om de rödas grymma öde i Lahti och om den förskräcklige Hans Kalms framfart i Lahti har jag skrivit om vid ett tidigare besök 2015.
– Ingen vet säkert, men mellan 600-800 avrättade röda soldater finns begravda i denna massgrav, berättar Aapo Roselius, när vi besökte minnesmärket på en massgravplats på en kyrkogård i Lahti. Bland annat avrättades nästan två hundra kvinnliga fångar i Lahti strax utanför kyrkogården.
De vitas sexuella våld mot kvinnor som deltog i strider på de rödas sida är omtalat, liksom skändningar av kvinnornas kroppar efter avrättningarna. En av orsakerna till våldet och skändningarna mot kvinnorna berodde på att det var ju de som, enligt de vita, ”födde de röda djävlarna.”
Strax efter nio i går kväll hade vi checkat in på hotellet i Tammerfors där det blir två dagars besök.
Senaste kommentarer