Att ordspråket ”Det finns inget ont som inte har något gott med sig” verkar stämma, det blev jag varse förra lördagen.
Hade jag då, på ett hotell i Wien, fått igång datorn hade jag inte hunnit ut och ta några bilder på platser som spelat stor roll för Wiens fackliga/politiska historia, bilder som jag nu har när jag, en vecka senare, skriver den avslutande resebloggen från Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskaps (AKS) resa i spåren av Det röda Wien.
Renate Anderl, ÖGB:s vice ordförande, berättade om hur ÖGB är organiserat och om dagens viktigaste frågor för ÖGB.
Den sista schemabundna dagen i Det röda Wien, började med ett besök hos Österrikes LO, Österreichischer Gewerskschaftsbund (ÖGB). Deras vice ordförande, Renate Anderl, hälsade oss välkomna och berättade om ÖGB:s viktigaste frågor idag och hur ÖGB är organiserat.
– Även om vi inte ligger högst i Europa så hår vi inte haft så hög arbetslöshet som nu. Trots hög arbetslöshet är vi världsmästare i övertid. Vi måste diskutera hur vi ska fördela arbetstiden, säger Renate Anderi.
En minimilön om 1 700 Euro per månad driver ÖGB idag. Pensioner och pensionsersättningar är en annan fråga som ligger högt på dagordningen. I Österrike får kvinnor pension när de är 60 år och männen när de är 65 år. Anledningen till att kvinnor har lägre pensionsålder beror på att de haft hårdare arbete.
– ÖGB är partipolitiskt neutralt men vi är politiska. Alla partier verkar inom ÖGB, säger Renate.
Inom ÖGB har alla partier sina fraktioner, även högerextrema partier, som sedan försöker få majoritet för att deras viktigaste frågor också ska bli ÖGB:s fackliga politiska krav. Den socialdemokratiska fraktionen är den största.
Marcus Strohmeier, ÖGB:s internationella sekreterare, höll en engagerad föreläsning om Österrikes fackliga historia från mitten av 1800-talet och cirka 100 år framåt.
Marcus Strohmeier, ÖGB:s internationelle sekreterare, höll en engagerad föreläsning om Österrikes spännande fackliga historia.
– Har ni märkt att Ringvägen i Wien inte är byggd som någon ringväg? Erfarenheterna från revolutionen 1848 gjorde att kejsaren lät riva muren, bygga en kasern för 5000 soldater och en gata som skulle göra det lättare att slå ner manifestationer, säger Marcus Strohmeier i sin inledning.
När den borgerliga revolutionen mot det österrikiska kejsardömet, en revolution som började i Budapest 1848, nådde Wien så ställde sig de fackliga organisationerna bakom revoltens demokratikrav.
– Många Österrikare hade då flyttat till Wien för att försöka få ett arbete. Arbetslösheten var stor. Flera av dessa arbetslösa passade på att förstöra maskiner i tron att färre maskiner skulle skapa fler jobb, säger Strohmeier.
Vid en manifestation i augusti 1848 dödade några arbetare kejsardömets försvarsminister. När kejsaren i oktober 1848 hade lyckats kväsa revolutionsförsöken gav han order om att alla arbetarledare skulle skjutas. Facklig organisering förbjöds. När det 1867 blev lagligt att organisera sig i bildningsföreningar användes dessa som täckmantel för facklig organisering. Fackliga organisationer blev legala 1870 och det blev lagligt att strejka. Däremot fick arbetarna inget skydd mot att få sparken efter att ha strejkat eller för att ha försökt bilda fackföreningar.
I mitten av 1800-talet fick de, av Wiens växande proletariat, som hade jobb betalt med arbetsgivarnas egna pengar. Med dessa kunde de bara handla i sina arbetsgivares butiker. En kooperation började därför byggas upp. Barnarbete var vanligt. Eftersom virke för att stötta upp gruvgångarna var dyrt användes barn i gruvsektorn. Barn som började jobba vid åtta års ålder började jobba i gruvorna blev inte mer än 20 år, berättar Marcus.
När Österrikes socialdemokratiska parti (SPÖ) bildas 1889 blev medlemmarna i facket även medlemmar i partiet.
Efter första världskriget, den 12 november 1918 utropades Österrike till republik. Det som var kvar av det forna österrikiska kejsardömet var nu bara 12 procent av den kejserliga stormakten före första världskriget. I två år regerade socialdemokraterna och Kristdemokraterna tillsammans. Därefter regerade Kristdemokraterna i Österrike fram till 1934 då Austrofascisterna grep makten och behöll den till 1938 då Nazityskland annekterade Österrike.
I Det röda Wien, där Socialdemokraterna (SPÖ) hade över 60 procent av rösterna, hade (SPÖ) makten fram till dess att Ausrofacisterna grep makten i hela Österrike. Efter första världskriget och fram till 1934 bedrev Wienpolitikerna en egen skol-, social- och bostadspolitik (austro-marxism), en politik som skiljde sig från det övriga Österrikes konservativa politik.
De två år som SPÖ och Kristdemokraterna samarbetare efter 1918 ledde till flera arbetsrättslagar, lagar som gav arbetarna mer makt genom sina fackliga organisationer. Eftersom arbetsgivarna hade sin handelskammare drev de fackliga organisationer att även arbetarna skulle ha sin kammare. Så tillkom Arbetarkammaren som är en alldeles speciell österrikisk konstruktion. Alla som överhuvudtaget arbetar i landets privata företag blir obligatoriskt medlemmar och betalar 0,5 procent av sin lön.
Under auostrofascismtiden 1934-38 och nazianekteringen 1938-45 var fristående fackliga organisationer förbjudna. Många av de fackliga ledare som överlevde denna tid satt internerade. Under den tyska ockupationens interneringstid satt såväl fackliga som politiska aktivister i samma läger. Det var i dessa naziläger som politiker från alla österrikiska partier och från fackliga organisationer började försonas och planera för återuppbyggnaden av ett eventuellt befriat Österrike.
Redan fredsvåren 1945 bildades Österrikes LO, ÖGB. I kölvattnet av den österrikiska fackliga politiska försoningen i nazisternas fångläger godkände facken, i syfte att skapa utrymme för att bygga upp industrierna, mycket låga lönepåslag 1947, 1948 och 1949. Så gjorde ÖGB även 1950, men då sade medlemmarna att: nu får det vara nog. Strejker för högre lön och revolt mot såväl uppgörelsen som de fackliga företrädare som försvarade uppgörelsen höll på att spränga ÖGB och fackliga förbund.
AKS ordförande, Kjersti Bosdotter, avtäcker vår gåva som tack för hjälpen med programmet för vår Det röda Wien-resa.
Den sista programpunkten för Röda Wienresan var en vandring för att se minnesplattor utanför de hus som framförallt judiska fackliga politiska personer och familjer bodde i, innan de deporterades till utrotningslägren av nazisterna eller lyckades fly.
Ifall vi skulle betala för den hjälp som Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap fått för all hjälp med att fixa vårt veckoprogram i Det röda Wiens fotspår önskades att vi skulle bekosta och delta vid avtäckningen av en av dessa minnesplattor i Wien.
Övriga Det röda Wien-artiklar
Det röda Wien (1)
Det röda Wien (2)
Slutet för Det röda Wien (3)
Bilder från en Wienpromenad i den fackliga historiens spår
I Wiens kvartersstora domstol och häkte blev mången arbetarledare inte bara blivit dömd, utan även, misshandlad, mördad och torterad.
1868 lästes inte bara böcker i arbetarnas läsrum på Zieglergasse 18. Försök att organisera facklig kamp gjordes också.
1867 hade det blivit lagligt att starta bildningsföreningar.
Trots att Wiens arbetare försökte organisera sig tidigt dröjde det cirka 100 år innan arbetarnas fackliga centralorganisation kunde bildas 1945.
Sina första tre år huserade ÖGB i detta hus på Ebendorferstrasse i centrala Wien.
Senaste kommentarer