Okt 30

Det röda Wien – Facklig kamp (4)

Att ordspråket ”Det finns inget ont som inte har något gott med sig” verkar stämma, det blev jag varse förra lördagen.
Hade jag då, på ett hotell i Wien, fått igång datorn hade jag inte hunnit ut och ta några bilder på platser som spelat stor roll för Wiens fackliga/politiska historia, bilder som jag nu har när jag, en vecka senare, skriver den avslutande resebloggen från Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskaps (AKS) resa i spåren av Det röda Wien

Renate Anderl, ÖGB:s vice ordförande.

Renate Anderl, ÖGB:s vice ordförande, berättade om hur ÖGB är organiserat och om dagens viktigaste frågor för ÖGB.

Den sista schemabundna dagen i Det röda Wien, började med ett besök hos Österrikes LO, Österreichischer Gewerskschaftsbund (ÖGB). Deras vice ordförande, Renate Anderl, hälsade oss välkomna och berättade om ÖGB:s viktigaste frågor idag och hur ÖGB är organiserat.

– Även om vi inte ligger högst i Europa så hår vi inte haft så hög arbetslöshet som nu. Trots hög arbetslöshet är vi världsmästare i övertid. Vi måste diskutera hur vi ska fördela arbetstiden, säger Renate Anderi.

En minimilön om 1 700 Euro per månad driver ÖGB idag. Pensioner och pensionsersättningar är en annan fråga som ligger högt på dagordningen. I Österrike får kvinnor pension när de är 60 år och männen när de är 65 år. Anledningen till att kvinnor har lägre pensionsålder beror på att de haft hårdare arbete.

– ÖGB är partipolitiskt neutralt men vi är politiska. Alla partier verkar inom ÖGB, säger Renate.
Inom ÖGB har alla partier sina fraktioner, även högerextrema partier, som sedan försöker få majoritet för att deras viktigaste frågor också ska bli ÖGB:s fackliga politiska krav. Den socialdemokratiska fraktionen är den största.

 

Marcus Strohmeier, ÖGB:s internationella sekreterare, höll en engagerad föreläsning om Österrikes fackliga historia.

Marcus Strohmeier, ÖGB:s internationella sekreterare, höll en engagerad föreläsning om Österrikes fackliga historia från mitten av 1800-talet och cirka 100 år framåt.

Marcus Strohmeier, ÖGB:s internationelle sekreterare, höll en engagerad föreläsning om Österrikes spännande fackliga historia.

– Har ni märkt att Ringvägen i Wien inte är byggd som någon ringväg? Erfarenheterna från revolutionen 1848 gjorde att kejsaren lät riva muren, bygga en kasern för 5000 soldater och en gata som skulle göra det lättare att slå ner manifestationer, säger Marcus Strohmeier i sin inledning.

När den borgerliga revolutionen mot det österrikiska kejsardömet, en revolution som började i Budapest 1848, nådde Wien så ställde sig de fackliga organisationerna bakom revoltens demokratikrav.

– Många Österrikare hade då flyttat till Wien för att försöka få ett arbete. Arbetslösheten var stor. Flera av dessa arbetslösa passade på att förstöra maskiner i tron att färre maskiner skulle skapa fler jobb, säger Strohmeier.

Vid en manifestation i augusti 1848 dödade några arbetare kejsardömets försvarsminister. När kejsaren i oktober 1848 hade lyckats kväsa revolutionsförsöken gav han order om att alla arbetarledare skulle skjutas. Facklig organisering förbjöds. När det 1867 blev lagligt att organisera sig i bildningsföreningar användes dessa som täckmantel för facklig organisering. Fackliga organisationer blev legala 1870 och det blev lagligt att strejka. Däremot fick arbetarna inget skydd mot att få sparken efter att ha strejkat eller för att ha försökt bilda fackföreningar.

I mitten av 1800-talet fick de, av Wiens växande proletariat, som hade jobb betalt med arbetsgivarnas egna pengar. Med dessa kunde de bara handla i sina arbetsgivares butiker. En kooperation började därför byggas upp. Barnarbete var vanligt. Eftersom virke för att stötta upp gruvgångarna var dyrt användes barn i gruvsektorn. Barn som började jobba vid åtta års ålder började jobba i gruvorna blev inte mer än 20 år, berättar Marcus.

När Österrikes socialdemokratiska parti (SPÖ) bildas 1889 blev medlemmarna i facket även medlemmar i partiet.

Efter första världskriget, den 12 november 1918 utropades Österrike till republik. Det som var kvar av det forna österrikiska kejsardömet var nu bara 12 procent av den kejserliga stormakten före första världskriget. I två år regerade socialdemokraterna och Kristdemokraterna tillsammans. Därefter regerade Kristdemokraterna i Österrike fram till 1934 då Austrofascisterna grep makten och behöll den till 1938 då Nazityskland annekterade Österrike.

I Det röda Wien, där Socialdemokraterna (SPÖ) hade över 60 procent av rösterna, hade (SPÖ) makten fram till dess att Ausrofacisterna grep makten i hela Österrike. Efter första världskriget och fram till 1934 bedrev Wienpolitikerna en egen skol-, social- och bostadspolitik (austro-marxism), en politik som skiljde sig från det övriga Österrikes konservativa politik.

De två år som SPÖ och Kristdemokraterna samarbetare efter 1918 ledde till flera arbetsrättslagar, lagar som gav arbetarna mer makt genom sina fackliga organisationer. Eftersom arbetsgivarna hade sin handelskammare drev de fackliga organisationer att även arbetarna skulle ha sin kammare. Så tillkom Arbetarkammaren som är en alldeles speciell österrikisk konstruktion. Alla som överhuvudtaget arbetar i landets privata företag blir obligatoriskt medlemmar och betalar 0,5 procent av sin lön.

Under auostrofascismtiden 1934-38 och nazianekteringen 1938-45 var fristående fackliga organisationer förbjudna. Många av de fackliga ledare som överlevde denna tid satt internerade. Under den tyska ockupationens interneringstid satt såväl fackliga som politiska aktivister i samma läger. Det var i dessa naziläger som politiker från alla österrikiska partier och från fackliga organisationer började försonas och planera för återuppbyggnaden av ett eventuellt befriat Österrike.

Redan fredsvåren 1945 bildades Österrikes LO, ÖGB. I kölvattnet av den österrikiska fackliga politiska försoningen i nazisternas fångläger godkände facken, i syfte att skapa utrymme för att bygga upp industrierna, mycket låga lönepåslag 1947, 1948 och 1949. Så gjorde ÖGB även 1950, men då sade medlemmarna att: nu får det vara nog. Strejker för högre lön och revolt mot såväl uppgörelsen som de fackliga företrädare som försvarade uppgörelsen höll på att spränga ÖGB och fackliga förbund.

 

AKS ordförande, Kjersti Bosdotter, avtäcker vår gåva som tack för hjälpen med programmet för vår Det röda Wien-resa.

AKS ordförande, Kjersti Bosdotter, avtäcker vår gåva som tack för hjälpen med programmet för vår Det röda Wien-resa.

Den sista programpunkten för Röda Wienresan var en vandring för att se minnesplattor utanför de hus som framförallt judiska fackliga politiska personer och familjer bodde i, innan de deporterades till utrotningslägren av nazisterna eller lyckades fly.

Ifall vi skulle betala för den hjälp som Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap fått för all hjälp med att fixa vårt veckoprogram i Det röda Wiens fotspår önskades att vi skulle bekosta och delta vid avtäckningen av en av dessa minnesplattor i Wien.

minnesplatta2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Övriga Det röda Wien-artiklar

Det röda Wien (1)
Det röda Wien (2)
Slutet för Det röda Wien (3)


Bilder från en Wienpromenad i den fackliga historiens spår 

I Wiens kvartersstora domstol och häkte blev mången arbetarledare inte bara blivit dömd, utan även, misshandlad, mördad och torterad.

I Wiens kvartersstora domstol och häkte blev mången arbetarledare inte bara blivit dömd, utan även, misshandlad, mördad och torterad.

 

1868 lästes inte bara böcker i arbetarnas läsrum på Zieglergasse 18, det gjordes också försök att organisera facklig kamp gjordes också. 1867 hade det blivit lagligt med

1868 lästes inte bara böcker i arbetarnas läsrum på Zieglergasse 18. Försök att organisera facklig kamp gjordes också.
1867 hade det blivit lagligt att starta bildningsföreningar.

Trots att Wiens arbetare försökte organisera sig tidigt dröjde det cirka 100 år innan arbetarnas fackliga centralorganisation kunde bildas 1945. Sina första tre år huserade ÖGB i detta hus på Ebendorferstrasse.

Trots att Wiens arbetare försökte organisera sig tidigt dröjde det cirka 100 år innan arbetarnas fackliga centralorganisation kunde bildas 1945.
Sina första tre år huserade ÖGB i detta hus på Ebendorferstrasse i centrala Wien.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Okt 21

Slutet för Det röda Wien (3)

Idag är sista schemalagda dagen för AKS-resan, ”Det röda Wien”. Och gårdagen präglades mycket av slutet för Det röda Wien 1934.

Den 8 mars 1934 utnyttjade den kristlig-sociala regeringen, med Österrikes förbundskansler Dollfuss i spetsen, det osäkra parlamentariska läget i Österrike och förklarade parlamentet odugligt. Dollfuss inrättade ett fascistiskt styre. Några dagar tidigare hade Hitler kommit till makten i Tyskland.

Den 15 mars 1934 försökte parlamentet att återigen sammanträda, men ett stort polisuppbåd hindrade ledamöterna att sammanträda. Det var slutet av knappt 15 år av parlamentarisk demokrati i Österrike.

De politiska spänningarna i Österrike steg och kulminerade med att det socialdemokratiska partiet upplöstes av Dollfuss fascistiska regim och det korta inbördeskriget 12-16 februari 1934.

Samma dag som inbördeskriget inleddes knackade det på dörren i tjänsterummet hos den karismatiske borgmästaren i Wien, Karl Seitz. Polisen skulle anhålla honom. Karl Seitz protesterade och argumenterade för att hans immunitet gjorde arresteringen olaglig. Bara de som valt honom kunde avsätta honom. Det hjälpte inte.

Austrofascisterna styrde till 1938 när de tyska nazisterna annekterade Österrike och behöll makten till 1945.

Efter lunch blev det besök på en av Europas största kyrkogårdar.

Det röda Wiens borgmästare, Karl Seitz, som austrofascisterna avsatte 12 februari 1934 ligger begravd med grundaren av det socialdemokratiska partiet och andra ledare under det tidiga 1900-talet.

Det röda Wiens borgmästare, Karl Seitz, som austrofascisterna avsatte 12 februari 1934 ligger begravd med grundaren av det socialdemokratiska partiet och andra ledare under det tidiga 1900-talet.

På den stora begravningsplatsen i Wien begravde, i hemlighet, austrofascisterna Det röda Wiens dödsoffer efter inbördeskriget. Arbeiderzeitung, som nu kom ut olagligt lyckade dock avslöja var massgraven fanns några dagar efter begravningen.

Minnesmärke för de röda som dog och mördades i inbördeskrigets spår. På den stora begravningsplatsen i Wien begravde, i hemlighet, austrofascisterna Det röda Wiens dödsoffer efter inbördeskriget. ArbeiderZeitung, som nu kom ut olagligt, lyckade dock avslöja var massgraven fanns några dagar efter begravningen.

Mittemot minnesmärket för de stupade i det österikiska inbördeskriget finns minnesmärket över de 300 stupade av de 1400 Wiensocialister som åkte till Spanien,

Mittemot minnesmärket för de stupade i det österikiska inbördeskriget finns minnesmärket över de 300 stupade av de 1400 Wiensocialister som åkte till Spanien.

På den stora begravningsplats som vi åkte till finns också minnesmärken för nazitidens offer i Wien. Det här minnesmärket är för de funktionshindrade barn från Wien som nazisterna avrättade.

På den stora begravningsplats som vi åkte till finns också minnesmärken för nazitidens offer i Wien.
Det här minnesmärket är för de funktionshindrade barn från Wien som nazisterna avrättade.

Detta verk av Wilhelm och Margarethe Schütte och Fritz Cremer minner om hela den faschist/nasitiska tiden i Wien och Österrike. De konservativa i Wien har inte varit glada för den austrofascistiska och den nazistiska tiden har kopplats ihop på detta sätt.

Detta verk av Wilhelm och Margarethe Schütte och Fritz Cremer minner om hela den faschist/nasitiska tiden i Wien och Österrike. De konservativa i Wien har inte varit glada för den austrofascistiska och den nazistiska tiden har kopplats ihop på detta sätt.

Torsdagsmorgonen inleddes med besök i Wiens pampiga rådhus som byggdes under elva år och som togs i bruk 1885.

Torsdagsmorgonen inleddes med besök i Wiens pampiga rådhus som byggdes under elva år och som togs i bruk 1885.

 

 

 

 

 

Okt 19

Det röda Wien (2)

Sedan slutet av 1800-talet växte Wiens arbetarklass mycket. Det var inte bara i fabrikerna det var skiftgång, det blev också skiftgång till de sängar som arbetarklassen hade råd att hyra. Konsekvensen blev sjukdomar. Efter första världskriget och kejsardömets fall var bostadsbristen enorm i Wien.

De röda prickarna markerar var de olika mönsterbostadsområdena för 200 000 människor byggdes. Karl Marx Hof ligger uppe i den nordöstra delen av Wien.

De röda prickarna visar var de olika mönsterbostadsområdena för 200 000 människor byggdes. Karl Marx Hof ligger uppe i den nordöstra delen av Wien.

Det är bakgrunden till det sociala bostadsprogram som det röda styret i Wien (1919-1934) införde men som bröts med austrofascismen 1934.

Mellan 1926 och 1934 byggdes 65 000 lägenheter till 200 000 människor. I de mönsterbostadsområden som byggdes fanns det badhus, tvättstugor, daghem, affärer och hälsocentraler. De röda Wiens bostadspolitik finansierades genom att beskatta de rika och de rikas lyxkonsumtion.

I går tisdag studerade vi Det röda Wiens bostadspolitik. I ett av dessa bostadsområden, Karl Marx Hot, fick vi i går en grundlig genomgång av ett sådant bostadsområde. När det, 1933, var färdigt bodde cirka 5 000 invånare där. Idag bor cirka 3 500 människor i Karl Marx Hof.

Hemkommen till hotellet vid 21-tiden var det bara att ta tag i sortering av bilderna.

Karl Marx Hof

Karl Marx Hof.

3_karlmarxhof

Idag är de offentliga badhuset stängt, Ett museum som visar Det röda Wiens skol- och sociala politik har byggts där.

Bilden visar hur Kar Marx Hof byggdes. Idag är de offentliga badhuset stängt, Ett museum som visar Det röda Wiens skol- och sociala politik under det röda styret har byggts där.

5_modell_karlmarxhof

Karl Marx Hof.

Borgmästaren Karl Seitz Hof var ett annat bostadsområde som byggdes 1926´1933…

Den legendariska borgmästaren Karl Seitz fick ge namn åt ett  annat bostadsområde som byggdes 1926´1933.

Trots att alla bostadsområden byggdes under samma tid ser de inte likadana ut.

Trots att alla bostadsområden byggdes under samma tid ser de inte likadana ut.

Dag Hammarskölds Hof byggdes inte under Det röda Wien-tiden.

Dag Hammarskölds Hof byggdes inte under Det röda Wien-tiden.

Två, i Tyskland, mördade socialister har fått ge namn åt gator i ett av bostadsområdena vi besökte.

Två mördade socialister, i Tyskland 1919, har fått ge namn åt gator i ett av bostadsområdena vi besökte.

Okt 18

Det röda Wien (1)

arkivhuset

Österrikes socialdemokratiska partis arkiv.

Den första dagen, som för den petige är den andra dagen, på Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskaps (AKS) resa i Det röda Wien, den dagen började med en busstur till Arbetarrörelsens arkiv och museum i Österrike och föreläsningar om arbetarrörelsens historia i Österrike. Arkivet är inrymt i det hus som byggdes för Sozialdemokratische Partei Österreich 1910. Här fanns också redaktion och tryckeri för deras tidning Arbeiterzeitung.

Först efter att Österrike utropats till republik 1918 fick det socialdemokratiska partiet något inflytande i landet. De hade egen majoritet i Wien från 1919 till 1934 när partiet förbjöds under  Austrofascismen (1934-1938) och efter den nazistiska annekteringen av Österrike 1938. Partiet var förbjudet till 1945.

Efter besöket på arkivet stod en stadsvandring på programmet, en stadsvandring som präglades av Wien under andra världskriget.

Måndagen avslutades på Café Central, ett cafe där många europeiska socialister och kommunister tagit en fika. Vi fick där en uppdatering om aktuell österrikisk politik.

 

Brev från Friedrich Engels till Victor Adler som var med och grundade det socialdemokratiska partiet 1889.

Brev från Friedrich Engels till Victor Adler som var med och grundade det socialdemokratiska partiet 1889.

Före oss har såväl Stalin, som Trotskij och många andra socialister och kommunister besökt detta styrelserum i det dåvarande socialdemokratiska partihögkvarteret i Wien.

Före oss har såväl Stalin, som Trotskij och många andra socialister och kommunister besökt detta styrelserum i det dåvarande socialdemokratiska partihögkvarteret i Wien.

 

 

 

 

 

Ett telegram skickat från Sveriges socialdemokratiska Vänsterparti fick vi se.

Ett telegram skickat från Sveriges socialdemokratiska Vänsterpartis ungdomsförbund fick vi se. Ett telegram som skickats med anledning av Friedrich Adlers, Victors sons, frigivning från det som började med en dödsdom för mord…

… telegrammets avsändare var bl.a. ”Sven-Lasse” Linderoth, Zäta Höglund och Fredrik Ström.

… telegrammets avsändare var bl.a. ”Sven-Lasse” Linderoth, Zäta Höglund och Fredrik Ström.

Lenin lär vara en av de få socialistiska/kommunistiska ledare som inte besökt Café Central i Wien under 1900-talets första decennier.

Lenin lär vara en av de få socialistiska/kommunistiska ledare som inte besökt Café Central i Wien under 1900-talets första decennier.

 

 

Jun 19

Dags att fatta (2) – alternativet

Jag tvivlar på att någon skol- eller utbildningsminister någonsin legat sömnlös för att den skola som de är ansvariga för varje vår skickar tiotusentals elever ut i 2000-talets arbets- och vuxenliv utan att de fått med sig sitt viktigaste verktyg, ett målande tal- och skriftspråk med vilket de ska kunna gestalta sin verklighet, sina tankar och idéer i alla de situationer som behovet kan uppstå.

Jag undrar om någon skolledare någonsin legat på åhågan därför att hens avgångselever inte fick med sig sitt viktigaste livsbagage, kulturella uttrycksmedel för att kunna göra sig hörd och bli synlig i 2000-talets mediebrus?

I nuvarande gymnasieläroplaner (2011) är det inte ens ett mål att den blivande arbetarklassen ska behärska ett så målande tal- och skrivspråk att de, i vuxenlivet, förmår gestalta sin verklighet, sina tankar och idéer i alla situationer som behovet uppstår.
Jag menar att de som har ambitionen att organisera arbetarklassen ska ha kvar det målet. Och om det ska bli mer än retorik så kräver det mer av framförallt LO och LO-förbunden, bl.a. studier om mekanismerna för klassamhällets reproduktion.

 

I denna artikel ska jag ta upp tre reflektioner från mina studier av mekanismerna för klassamhällets reproduktion.

1. Jag tycker inte att det borde vara så svårt att se att skolans möjligheter att realisera skollagens och läroplanens mål ökar markant för de barn som lever med vuxna som lever i enlighet med ett av gymnasieläroplanens mål, målet att eleven efter utbildningen kan ”söka sig till saklitteratur, skönlitteratur och övrigt kulturutbud som en källa till kunskap, självinsikt och glädje.” Att det är så förklarar också skillnaderna mellan flickor och pojkar när det gäller läsförståelse. Flickor liksom deras mödrar ägnar sig i större utsträckning åt aktiviteter som leder till att de blir mycket bättre på att tillägna sig de språkfärdigheter som är a och o för att klara skolans alla mål.

malimun2. Sett i perspektivet av att, som Kommittén för svenska språket konstaterade i sitt betänkande Mål i mun (2002), tillägnandet av de språkfärdigheter som leder till att vi kan klara skolans mål börjar när vi föds och att läsning av böcker och det muntliga berättandet är de bästa språktillägnandeverktygen så borde det vara hög tid att vi börjar diskutera våra medievanor, såväl våra barns som vuxnas medievanor. Det gäller speciellt för vi som menar allvar med talet om att barns uppväxtvillkor inte ska få begränsa deras senare val i livet som det hette i LO:s rapport Frihet tillsammans som kom i samband med LO:s kongress 2000.

 

Den som lät dessa rapporter ”prata med varann” kunde se att barns medievanor var snarlik sitt vuxennätverks medievanor.

Den som lät dessa rapporter ”prata med varann” kunde se att barns medievanor var snarlik sitt vuxennätverks medievanor.

3. Genom att låta rapporterna Kultur, klass och kön, Barnbarometern och Mediebarometern ”prata med varann” så var det lätt att se att barn till korttidsutbildade föräldrar hade medievanor liknande LO-medlemmars, barn till föräldrar med medellång utbildning hade liknande medievanor som TCO-medlemmars och barn till långtidsutbildade föräldrar liknande medievanor som SACO-medlemmars.

För mig som är övertygad om att vi vuxna måste rannsaka våra egna medievanor om vi vill att allas barn ska ha samma chans i skolan och vuxenlivet är det tråkigt att det sedan mitten av första decenniet i 2000-talet bara finns Nordicom–Sveriges Mediebarometer kvar. Mediamätning i Skandinavien (MMS) lade ner Barnbarometern därför att det inte var någon kommersiell produkt, enligt deras dåvarande vice VD. LO lade ned sin, sedan 1983, återkommande rapport Kultur, klass och kön. Obegripligt i en tid när kulturklyftorna får allt större genomslag i ökade ekonomiska och sociala klyftor.

 

 

Även om arbetarrörelsen, till Karl Marx och min förtret, begränsar sig till att fungera som motståndshärdar mot det bestående kapitalistiska systemets verkningar så kan vi inte fortsätta att passivt åse hur skolan sparkar morgondagens arbetarklass ut i 2000-talets vuxenliv utan sitt viktigaste verktyg: kulturella uttrycksmedel att kunna synliggöra sig i morgondagens mediebrus. I vår begränsade civilisation handlar det om att de ungdomar som vi skickar från skolan ut i vuxenlivet behärskar ett så målande tal- och skriftspråk att de förmår gestalta sin verklighet, sina tankar och idéer i alla de livssituationer som behovet kan komma att uppstå.

Det är länge sedan jag slutade drömma om att skolan allena ska kunna kompensera för skillnader i barns uppväxtvillkor med den skolpolitik och de pengar som politiken är beredd att satsa. Men jag slutar inte drömma om att vi ska ta fasta på att tillägnandet av de språkfärdigheter som behövs i vuxenlivet och för att klara skolans mål, det tillägnandet börjar när vi föds och att boken och det muntliga berättandet är nyckeln till att vi ska sluta begränsa våra barns kommande vuxenlivsval.

Tack vare att de allra flesta barn föds med lust till lärande och föds med en vilja att gå vidare från det de begripit till något nytt, så ska inte det vara några problem. Frågan är: vill vi vuxna rannsaka och förändra våra medievanor?

 

Länk till den första artikeln om LO och reproduktionen av klassamhället.

Jun 17

Dags att fatta, kamrater!

”Skollagens bestämmelser om allas rätt till likvärdig utbildning är i praktiken inte längre någon rätt och det är svårt att se hur likvärdighet skulle kunna åstadkommas under ett system med decentraliserat ansvar, skolval och en hög grad av etableringsfrihet för fristående skolor”, skriver de tre professorerna Sverker Sörlin, Jan-Eric Gustafsson och Jonas Vlachos i SNS-rapporten Policyidéer för svensk skola som kom i mars.

Själv ställer jag frågan: hur många rapporter om skolans oförmåga att kompensera för skillnader i barns uppväxtvillkor behöver vi innan vi fattar att kompensationen för dessa skillnader måste börja långt före skolstarten och att förskola och skola allena icke klarar att leverera de viktigaste vuxenverktygen i bagaget ut i vuxenlivet?

Så länge det fanns en facklig- och stor politisk enighet om att utjämna de ekonomiska och sociala skillnaderna i Sverige så utjämnades även skillnaderna i skolresultat mellan olika samhällsgrupper. Med den förlorade enigheten om ekonomisk utjämning, i mitten av 1980-talet, upphörde även utjämningen i skolresultat. Det s.k. fria skolvalet och etableringen av friskolorna har sedan påskyndat segregeringen och svensk skolas fjärmande från devisen, En skola för alla.

Mer pengar till skolan och styrning av dessa resurser dit behoven är som störst skulle kunna förbättra skolans likvärdighetsmål. Problemet är att vi inte verkar vara beredda att skattevägen tillföra de miljarder kronor som skulle behövas till skolan. Sett i perspektivet av att skolan inte ens när vi 1989/90 hade flest lärare i grundskolan – 9,4 lärare per ett hundra elever – kunde leverera vuxenlivets viktigaste verktyg till alla barn och ungdomar så handlar det om åtskilliga miljarder. Och även om vi var beredda att satsa dessa miljarder så finns det inte tillräckligt med utbildad pedagogisk personal att anställa.

frihet_tillsammansTur att det då finns en alternativ väg, en väg som är såväl billigare som kvalitativt bättre, i synnerhet för arbetarklassens barn. Men den vägen kräver engagemang, framförallt från de organisationer som har ambitioner att organisera arbetarklassen, skolförlorarnas föräldrar.

Men tyvärr sitter förmodligen såväl LO-ledningen som de kongressombud som idag inledde LO:s 28:e ordinarie kongress fast i föreställningen att ”Grunden till det livslånga lärande läggs redan i skolan”, som det hette i rapporten Frihet tillsammans inför LO:s kongress för sexton är sedan.

När jag i Frihet tillsammans läste meningen ”Barns möjligheter i livet får inte avgöras av de omständigheter som präglat deras uppväxt.”, då trodde jag att vi äntligen skulle skrota tilltron till att den kapitalistiska politiska ekonomins skola skulle kunna utbilda bort klassamhället åt oss. Men tji fick jag när jag fortsatte att läsa rapporten, ett tji som troligen kommer att bestå även efter LO-kongressen 2016.

Misstänker att reproduktionen av klassamhället kommer att fungera lika bra även efter att LO:s 28:e ordinarie kongress avslutats på måndag eftermiddag.

I nästa artikel skriver jag mer om alternativet.

 

Jun 04

Gratis fördumningsjournalistik

books_pay

Om det hade funnits någon substans i notisens rubrik så skulle kvinnorna inom LO-yrken ha varit i närheten av att tjäna 44 procent mer än LO-männen, kvinnorna inom TCO-yrken varit i närheten av att tjäna tolv procent mer än TCO-männen, kvinnorna i SACO-yrken varit in närheten av att tjäna tre procent mer än SACO-männen, bourgeoisiens damer i närheten av att deklarera för högre inkomster än bourgeoisiens män och SD inte i närheten av riksdagsspärren.

Ifall vi tar hänsyn till hela populationen så förtäljer seriös statistik att den kapitalistiska politiska ekonomin ALDRIG, i sin hittillsvarande historia, belönat boklig bildning.

Anledningen till att jag rev ut notisen ovan var för att jag serveras ytterligare ett belägg för realismen i min tes att journalistikens bildningsambitioner är det första offret i vår strävan efter ”gratis”, i praktiken, fördumningsjournalistik.

kultur_klass_kon

Seriös statistik innan LO:s medlemsförbund delegerade arbetarklassens kulturkamp till ABF och lade ner LO:s, sedan 1983, återkommande rapport ”Kultur, klass och kön”. En delegering och en nedläggning som skedde i en tid när kulturklykorna får allt större genomslag i ekonomiska och sociala klyftor.

Maj 20

Marx och Engels hade fel

Kapitalismens utveckling i Skellefteå har förstört efterjobbetmarknaden för försäljning av socialistiska idéer. Något som Marx och Engels inte förutsåg 1848. Handlarna och jag har gemensamma intressen.

Om detta skriver jag när jag, efter  drygt ett års krönikefrånvaro i frisinnade Norran, idag gör comeback med min fyrtionde Norrankrönika, en gästkrönika.guestkronika
w

Mar 28

Om Marx sagt det viktigaste först

När jag 1976 inte var välkommen till det parti som jag nu har lämnat började jag inleda varje semester med att läsa Karl Marx och Friedrich Engels Det kommunistiska manifestet, Karl Marx Lön pris och profit och utifrån dessa skrifter reflektera över mitt eget fackliga politiska arbete sedan förra årets semester. Ett projekt som jag höll på med i cirka tio år.

Det var tack vare dessa studie- och reflektionssemestrar som jag insåg att det inte blir någon ekonomisk och social rättvisa utan kulturell rättvisa och att det klasslösa samhället förblir en utopi utan en facklig politisk kulturkamp som ger arbetarklassen kulturella uttrycksmedel att förmå gestalta sin verklighet, sina tankar och idéer i alla situationer som behovet kan uppstå.

 

Lon_pris_profitNär jag läst Lön, pris och profit – Karl Marx tal till den Första Internationalens generalråd 1865 – har jag många gånger funderat på vad som hade hänt om Karl Marx hade börjat med det viktigaste, hade vi då hunnit längre på resan till det klasslösa samhället?

Med tanke på de långa arbetstiderna för de som 1865 lyssnade på Karl Marx tal – om löneökningar visavi konsekvenserna för den kapitalistiska politiska ekonomins utveckling – blev drygt 70 boksidor så tror jag att flera i auditoriet sov eller slumrade när Karl Marx kom till de slutord som jag menar är centrala för den som har ambitionen att vilja realisera det klasslösa samhället:

Fackföreningarna fungerar tillfredsställande som motståndshärdar mot kapitalets övergrepp. De misslyckas delvis sitt syfte så snart de använder sin makt omdömeslöst. De förfelar helt och hållet sitt ändamål så snart de inskränker sig till ett gerillakrig mot det bestående systemets verkningar i stället för att samtidigt söka en hävstång för att slutgiltigt befria arbetarklassen, dvs. förändra detta system och använda sina organiserade krafter som slutgiltigt avskaffa lönesystemet.

Om ledamöter i den Första Internationalens generalråd, p.g.a. sina långa arbetstider, somnade innan Marx kom till sina, för befrielsen, centrala slutord så tror jag att den ”68-vänster” som studerade Marx och Engels skrifter hade somnat av rödvinsrus eller var så i dimman att det inte kunde ta in de i Lön pris och profit-talet så viktiga slutorden.

 

I Det kommunistiska manifestet var det inte Marx/Engels manifest utan en mening i Friedrich Engels förord till nyutgåvor av manifestet 1890 som fått mig att fundera på varför han han skriver:

… För den slutliga segern för de i manifestet uppställda grundsatserna förlitade sig Marx endast och allenast på arbetarklassens intellektuella utveckling, sådan den nödvändigt måste försiggå genom föreningen av aktion och diskussion.

Länge trodde jag att dessa Friedrich Engelsord var en markering mot att socialister redan sju år efter Karl Marx död hade börjat konkurrera om vem/vilka som var de bästa Marxisterna.
Men när jag i antologin Makten över opinionen (1991) läste Lars Thaléns artikel ”Makt genom medierna” då tänkte jag: kan Friedrich Engels redan 1890 ha sett frön till att arbetarklassens kamporganisationer var på väg att bli institutioner, där organisationerna blivit ett självändamål istället för verktyg att nå målen?
Det som fick mig att börja fundera på om det var embryot till institutionalisering som Engels avsåg, det var när Lars Thalén skrev:

… Ändå finns det bara två vägar för facket och andra folkrörelser att återta förlorad mark i kampen om hur människor tänker:

  • Återgå till verksamhetsidén, dvs var mer av rörelse bland folket och medlemmarna och mindre av institution. Det enskilda samtalet förblir oöverträffat som påverkansmedel. Det slår i regel ut masskommunikationen.

 

Feb 17

Därför min V-sorti

När medlemskapet i det parti som skulle vara ett verktyg i den socialistiska kampen istället suger energi från en socialists viktigaste uppgift, då är det dags att göra sorti efter 36 medlemsår i Vänsterpartiet.

Jag har därför idag postat avsägningar från mina parlamentariska uppdrag, d.v.s. landstingsfullmäktige, dess folkhögskolestyrelse, Regionfullmäktige och insynsplatsen i regionens kulturberedning. Jag har även skickat ett brev till Vänsterpartiet i Västerbotten där jag deklarerar att jag inte vill vara medlem i Vänsterpartiet längre.

 

Länge var jag förhållandevis tyst trots att jag redan hösten 2014 reagerade över hur den dåvarande V-distriktsstyrelsen (DS) använde sin nomineringsövermakt när de beslöt om nomineringar till de förtroendeuppdrag som blev resultat av partiets landstingsvalframgångar vid valet 2014.

Men när den, sedan våren 2015, nya DS i juni fortsatte med samma respektlöshet gentemot den valkonferens som hösten 2013 fastställde landstingslistorna, då fick jag nog. När DS till en vakant V-ersättarplats i landstingets Hälso- och sjukvårdsnämnd valde att nominera en som stod på den södra länslistans tionde plats framför den som valkonferensen placerat på den norra listans första plats då skrev jag en artikel till Vänsterpartiet i Västerbottens interntidning Alarm, en artikel som publicerades efter många om och men från DS sida.
Artikel med DS-svar återfinns på sidan 2-3 i Alarm nr. 3 2015.

 

Efter att jag hade skrivit mitt DS-genmäle som publicerades i Alarm nr. 5 2015 (utdrag) hade jag tänkt lägga denna diskussion bakom mig. Men distriktsstyrelsens beslut att publicera den förra vice disktriktordförandens förtalsartikel i samma nummer av Alarm leder till att jag lägger hela partiengagemanget bakom mig genom att lämna mina uppdrag och Vänsterpartiet.
Jag kan konstatera att ingen borgerlig publicist skulle ha publicerat förtalsartikeln utan att de gett de förtalade möjlighet att direkt bemöta smörjan.

Att göra det publicistiska val som DS gjort innebär att de sanktionerar förtal mot partimedlemmar som vill ha en förklaring till distriktsledningens, som jag tycker, märkliga beslut. Det var det som fick mig att besluta mig för att lämna partiet efter landstingsmötet 15-16 februari. Det meddelade jag DS i december.

 

Innan jag bemöter några av de befängdaste förtalspunkterna i den DS-sanktionerade förtalsartikeln ska jag säga några ord om huvudspörsmålen i min debattartikel.

På frågan om varför DS fortsätter att köra över valkonferensen 2013 har jag fått veta att distriktsstyrelsen har gjort ”noggranna överväganden”. Vilka dessa ”noggranna överväganden” är, det har intet redovisats trots att det är dessa överväganden som gör att DS, enligt min mening, överprövar de förtroenden som valkonferensen gav partikamrater när de fasställde landstingslistorna.

Det andra svaret som min artikel gett är att DS minsann kan partiets stadgar och följt dem. Problemet är att jag aldrig hävdat att de brutit mot stadgarna. Men en sak vet jag för egen del: de som härskar genom att ligga med näsan i stadgarna för att förvissa sig om att de härskar stadgeenligt, de människorna vill jag stoppa före de har fått så mycket makt att deras maktutövning påverkar medborgares livsvillkor.
Att det inte finns sjukdomsinsikt när det gäller nepotismen (gynnande av släkting) i Vänsterpartiet Västerbotten det gör mig riktigt rädd. Jag försökte i min första artikel göra DS uppmärksam på att de måste göra något åt nepotismen innan det går lika långt som i Vänsterpartiet Skellefteå där de tagit nepotismen till nya nivåer, en valberedningsmajoritet av egenintresse.
Jag vet att det i Vänsterpartiets centrala valberedning, liksom i de flesta valberedningar, inte hade varit möjligt att närvara vid ett valberedningsärendes behandling om ledamöter hade haft sådana familje- och egenintressen som varit vid handen i Vänsterpartiet Västerbottens och i Vänsterpartiet Skellefteås valberedningar.
Det skrämmer mig att Vänsterpartiet i Västerbottens distriktsstyrelse stoppar huvudet i sanden i den frågan.

 

Några reflektioner visavi den distriktsstyrelsesanktionerade förtalsartikeln.

”Kjell beskyller valberedning och ds för nepotism bl.a.”, skriver den förre vice DS-ordföranden.

Den som läser min artikel, ”Förklara er DS-ledamöter”, kan se att jag inte beskyller någon valberedning eller annan utan att jag vill att DS ska tag i nepotismen innan det går lika långt som i Vänsterpartiet Skellefteå.

 

”Det som har kommit till min kännedom nu är att Kjell själv har försökt påverka valberedning samt vissa ledamöter genom att påstå att vissa uppdrag ‘tjingade‘ till ett antal personer. En ledamot blev kontaktad av fler än Kjell där de försökte få hen att inte kandidera till specifika uppdrag”, skriver den distriktsstyrelsesanktionerade förtalsskribenten i Alarm nr. 5.

Jag har aldrig under mitt drygt fyrtioåriga fackliga politiska liv, vare sig fackligt-, politiskt- eller i andra föreningssammanhang, lagt mig i valberedningars arbete efter att nomineringsprocessen varit avslutad och till dess valberedningen presenterat sitt förslag.

Jag har dessutom inte kontaktat någon och uppmanat hen att inte kandidera till specifika uppdrag. Det skulle vara för mig främmande att försöka få någon att inte kandidera.
Jag kan tänka mig att det förtalet grundar sig från ett samtal där jag ville fråga hen om jag fick nominera hen till ett uppdrag. Hen sade då att andra skulle nominera hen till fler uppdrag. Jag sade då att jag till dessa platser skulle nominera utifrån valkonferensens prioriteringar när de gjorde listorna. Hur det kan tolkas som att jag försökt påverka hen att inte kandidera, det övergår mitt förstånd.

 

Den distriktsstyrelsesanktionerade förtalsskribenten påstår också att personer ”har avgått från sina uppdrag pga. de anklagelser som Kjell fortsätter att sprida.”

Vad jag vet så har en av Vänsterpartiet i Västerbottens valberedare avgått. Då min debattartikel inte kritiserar vare sig valberedning eller någon valberedningsledamot, så kan det knappast bero på min s.k. ”häxjakt”.

 

Förlåt
Till sist vill jag bara be de som kryssade in mig i landstingsfullmäktige om ursäkt för att det slutade så här. Ni gör dock ingen landstingspolitisk förlust. Ni får en mer landstingspolitiskt helhetssakkunnig ledamot istället för mig.

Tidigare inlägg «