Jun 03

I spåren efter finska inbördeskriget – hundra år senare (6)

De 56 resenärerna som, i Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskaps (AKS) regi, rest i det finska inbördeskrigets fotspår under en vecka var tillbaka i Stockholm söndag morgon den 3 juni. Här fotograferade utanför Kokkolakasernen i Dragsviks fångläger i Ekenäs där flest av de röda fångarna dog under sommaren och hösten 1918.

Till minne av de rödgardister som ligger i massgraven i Åbo restes detta minnesmärk en natt 1920. Bakom statyn skymtar en av reseledarna, Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskaps (AKS) ordförande, Kjersti Bosdotter.

NATTEN MOT DEN FÖRSTA MAJ 1920 transporterade ett 30-tal stenarbetare denna obelisk in på denna kyrkogård i Åbo, satte upp den vid massgraven där rödgardister begravts, draperade med röda fanor och sopade igen spåren. Men innan förstamajdemonstrationen kom fram till massgraven hade fanorna tagits bort av några som upptäckt tilltaget.

Trots att kyrkostyrelsen beslutade att obelisken skulle avlägsnas blev den kvar under hela 1920- och 1930-talet när de flesta minnesmärken som restes utan tillstånd avlägsnades från minnesplatserna. De första tillstånden för att sätta upp minnesmärken över röda stupade blev möjligt under och efter andra världskriget. Därför har denna obelisk fått stå kvar sedan den restes utan tillstånd.

Annvi Gardberg

Den sista dagen i det finska inbördeskrigets spår inleddes med ett besök på Åbos bibliotek. Där berättade Annvi Gardberg om och visade bilder av karaktärerna i boken Över branten –bröder i krig 1917–1918 som hon skrivit tillsammans med Anders Gardberg och Aapo Roselius. Det är en bok som skildrar fyra unga Åbo-bor som hamnar på olika sidor i inbördeskriget.

 

På resans sista dag besökte vi också Riddarparken som ligger precis före infarten till herrgården, utanför Villnäs, där Mannerheim bodde till tonårstiden. Då tvingades Gustav Mannerheims pappa sälja gården efter en konkurs. Runt minnesmärket har alla som fått Mannerheims riddarorden fått en kvadratisk sten med inskription. Ett kort besök gjordes också på herrgården där staten nu har ett Mannerheimmuseum.

Riddarparken vid infarten till Mannerheimherrgården utanför Villnäs.

Marskalken verkar ha fått sin egen Mannerheimorden för sin tapperhet, nr 18.

 

Jun 02

I spåren efter finska inbördeskriget – hundra år senare (5)

I Kokkolakasernen på Dragsviks fångläger i Ekenäs dog flest fångar sommaren 1918. I juli dör i snitt 30 röda fångar per dag i fånglägret. Den 20 juli dog 65 personer.

Sture Lindholm berättar om Dragsviks fångläger och de fruktansvärda förhållandena där sommaren och hösten 1918.

Desto längre in i juni månad 1918 desto sämre blir förhållandena på Dragsviks fångläger i Ekenäs. Den 8 juli är det flest fångar i lägret, 8500 människor i ett kasernområde som var planerat för drygt tusen soldater. Totalt hade de vita segrarna internerat omkring 75000 till 80000 rödgardister på olika fångläger i Finland.

De 644 kvinnliga fångar som kommit till Dragsviks fångläger skickades efter ett tag vidare till ett fångläger i Helsingfors.

– I Dragsviks fångläger fanns tre kategorier fångar och det är det som är upphovet till katastrofen som skedde här. Den första kategorin är cirka 100 röda fångar från orten. De var i gott skick. Den andra kategorin är delar av de totalt 46000 fångarna från Tammerfors, Viborg och Lahti. Sedan är det de som häktats när kriget började och de är i fruktansvärt dåligt skick, säger historieläraren, författaren och forskaren Sture Lindholm.

Fångarna som suttit inspärrade, sedan januari i Nerpes hade dysenteri, de hade en egen kasern, Kokkolakasernen. De som suttit fängslade i Gamla Karleby hade en borelialiknande sjukdom. De som suttit i Brahestad var i allra sämst skick. De hade smittkoppor. Flera av dessa fångar dog under transporten till Dragsvik. När de sedan placerades i olika kaserner spreds sjukdomarna till andra fångar. Dålig hygien rådde. Många rödgardister kom hit i de kläder de hade på sig när inbördeskriget började. Den väg som skulle göras för att de skulle kunna sköta sin hygien i havet hade inte gjorts eftersom det var för få som skulle vakta fångarna i lägret. Dessutom var många av fångvaktarna rädda för rödgardisterna.

I massgraven, en bit från Dragsviks kaserngrindar, ligger drygt 3000 människor. 3041 personer vet man idag namnet på.

– När det var som sämst fick fångarna 35 gram bröd per dag. I juli dog 30 fångar per dag. När flest dog, den 20 juli 1918, då dog det 65 personer. Lägerläkaren skickade brev till den politiska ledningen och vädjade till dem om att göra något åt mat- och hygiensituationen och att de måste släppa fångar, vilket man också börjar göra här och över hela landet, säger Sture Lindholm.

Allt eftersom fångar släpps från Dragsvik förvandlas anstalten till tvångsarbetsläger för de som dömts till längre straff för att ha begått grova brott under inbördeskriget och ett tvångsarbetsläger för kommunister som dömdes till straffarbete för att de var kommunister.

– Av de 3500 belagda dödsfall Dragsviks fångläger var det bara 13 som sköts. Fem av de skjutna blev arkebuserade, säger Sture.

Anne Seppänen från Ludvika, vars farfarsfar dog i ett fångläger och Rosa Lundmark från Stockholm, vars morfar överlevde och benådades hösten 1918, lade ner blommor från Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap i Sverige på massgraven för att hedra de röda som dog i inbördeskriget och av krigets konsekvenser i Finland 1918.

 

 

 

 

 

 

 

 

49 röda fångar avrättas 

Minnesmärke för 49 mördade som avrättades av sina fångvaktare i Märynummi i maj 1918.

På väg till Åbo, efter att ha besökt Dragsviks fångläger i Ekenäs, stannar vi vid graven och minnesmonumentet för de 49 fångar som mördas av sina fångtransportörer från Sommeros skyddsgarde i Mörynummi. Efter att ha övernattat i byn togs 10 fångar till denna plats och sköts, därefter hämtades ytterligare tio som mötte samma öde och ytterligare tio till dess alla 49 röda fångar hade skjutits. Sedan grävdes de ner på denna plats.

De anhöriga krävde att de som utfört morden skulle dömas. Trots att de kunde namnge 45 av de 49 mördade fångarna och berätta vad de ansvariga ledarna för Sommeros vita skyddskår, som skulle transportera fångarna till ett fångläger, hette så dömdes ingen av de som utfört avrättningarna.

Varje Kristi himmelsfärdsdag samlas människor från bygden och arbetarrörelsen vid denna plats för att hedra de mördade. I år höll Vänsterförbundets ordförande minnestalet.

Jun 01

I spåren efter finska inbördeskriget – hundra år senare (4)

Historikern Matias Kaihovirta, som i sin avhandling ”Oroliga inför framtiden” avlivar den svenska myten om att de svensktalande arbetarna stod på de vitas sida, berättade om kampen på Billnäs bruk i Billnäs i slutet på 1800-talet till 1918.

BRUKSPATRONEN VILLE SPARKA ALLA som deltagit i det finska inbördeskriget. 65 avskedades. Men bruksledningen, som behövde skickliga hantverkare i högkonjunkturen, återanställde de flesta av de som ville arbeta kvar på Billnäs bruk efter inbördeskriget.

54 av Billnäsarbetarna som spridit på det röda gardets sida miste livet i kriget och avrättningarna efter kriget. Åtta av de återvändande arbetarna avrättades i Billnäs eller i trakterna av Billnäs.

– Vi befinner oss nu i hjärtat av det röda svenska Finland, säger historikern Matias Kaihovirta när han hälsar oss välkommen till det idag nedlagda Billnäs Bruk.

Billnäs bruk, som etablerades 1641, tillverkade jordbruksmaskiner. Som mest jobbade 1000. Det var 1916. Eftersom arbetarna var enspråkiga arbetade de finsktalande och de svensktalande i olika arbetslag. Hösten 1917 sades 400 arbetare upp. De vita hade aldrig lyckats bilda någon skyddskår i Billnäs. Något rött garde fanns inte heller när inbördeskriget bröt ut utan bildades några dagar senare och ungefär hälften av arbetarna gick med i det röda gardet. Röda gardets ledare blev fackföreningens tidigare ordförande, Ivar Torvinen, som nyss fått sparken från bruket efter att ha lett storstrejken hösten 1917. Trots inbördeskriget ville fackföreningen att produktionen på bruket skulle hållas igång.

– Ivar Torvinen överlevde inbördeskriget, gömde sig i skogarna runt Billnäs, hittades av skyddskåren och mördades. De begravde honom i ett kärr utanför Billnäs och där låg kvar där till 1947. Då gavs tillstånd att flytta Ivar Torvinens kvarlevor till kyrkogården. Efter första majdemonstrationerna hade arbetarna gått till kärret för att hedra honom, säger Matias Kaihovirta.

I Billnäs pågick inga regelrätta strider mellan det vita och röda gardet. I slutet av mars och i början av april hade delar av Billnäs rödgardister skickats till Kyrkslätt utanför Helsingfors där de stred mot vitgardister som till slut tvingades kapitulera. De röda höll segerparad, men segerfirandet blev kortvarigt. Den 3 april 1918 anlände 14000 välutbildade tyska soldater till Hangö. Det var delar av de tyska soldaterna som den 6 april tvingade de Billnäska röda gardet att kapitulera i Kyrkslätt. Tyskarna fick senare Helsingfors röda garde att kapitulera i april 1918.

50 personer ur Billnäs röda garde hade också skickats till de hårda striderna i Tammerfors.

Arbetarbostäder i Billnäs


 

 

 

 

 

 

 

 

Det röda gardets minnesgrav i Hangö.

Maj 31

I spåren efter finska inbördeskriget – hundra år senare (3)

De röda som stupade och mördades i Lempäälä begravdes i en massgrav, i skogen, cirka 13 km söder om Lempäälä.

”De gav sitt liv för övertygelsen” berättar inskriptionen på minnesstenen för de stupade i Lempäälä.

 

NÄR DE RÖDA I DET FINSKA INBÖRDESKRIGET hade tvingats kapitulera i Tammerfors den 6 april 1918 flyttades den norra frontlinjen, för det röda Finland, till Lempäälä, 24 kilometer söder om Tammerfors. Även här skedde hårda strider, dock inte så hårda strider som i Tammerfors,
– Inbördeskrigets hårdaste strider stod i Tavastland, säger historikern Aapo Roselius. Efter att flera vita, som var på väg för att ansluta till det vita gardet hade mördats på järnvägsstationen i Lempäälä trappades våldet upp tiofalt när respektive sida, varje gång, skulle hämnas hämnarna från den andra sidan.

Till Lempäälä förflyttades delar av den vita sidans svenska frivilligbrigad efter striderna i Tammerfors. Här skämde svenskarna ut sig rejält genom att supa, slåss och stjäla. Då det inte fanns några möjligheter att fängsla de som stred på den vita sidan bands de fast i träd för att de skulle hålla sig lugna.

I Lempäälä står står de vitas minnesplats på torget vid kyrkan medan massgraven för de röda stupade finns drygt en mil bort ute i skogen. När vita hade erövrat ett tidigare rött område fick deras fångar gräva upp liken som låg i hjältegravar centralt i samhällena, lik som sedan flyttades till avlägsnare områden.
Medan minnesmärkena för de vita restes tidigt efter inbördeskriget dröjde det ända till till tiden för andra världskriget innan minnesmärken över röda stupade fick börja resas.

Centralt i Lempäälä finns minnesmärket för segrarna i ”frihetskriget”, som var segrarnas benämning av inbördeskriget.

– Det behövdes alltså ett nytt krig innan segrarna i det finska inbördeskriget gjorde det möjligt för den röda sidan att resa sina minnesmärken. Minnesmärket här, har med det höjda svärdet, ett mycket aggressivt symbolspråk, säger Aapo.

När de 56 svenskarna, på Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskaps (AKS) resa i det finska inbördeskrigets spår, hade kommit fram till Hangö i går afton blev det bland annat en promenad för att titta på monumentet som rest vid stranden i och som är ett nationellt minnesmärke som hedrar Tyskland och de 14000 tyska soldater som på våren 1919 anlände till Hangö. Till den finske befälhavaren Gustav Mannerheims förtret var det de välutbildade tyska soldaterna som fick Finlands röda regering på fall genom att besegra de röda gardet i Helsingfors.

Obelisken i Hangö, som hyllar Tysklands insatser i inbördeskriget, har raserats och rests flera gånger sedan den första gången avtäcktes 1921.

Obelisken som står vid havet i Hangö idag är den tredje obelisk som rests på samma plats för att hylla Tysklands bidrag till de vitas seger i det finska inbördeskriget. Den första obelisken, med en ordentlig hyllningstext till Tysklands bidrag i inbördeskriget restes den 16 maj. Den revs när Sovjet kontrollerade Hangö under andra Världskriget, restes åter 1943 när Sovjet tvingats bort från Hangö. Efter andra världskriget krävde Sovjetledningen åter att obelisken skulle plockas ner, vilket också Finland gick med på. Utan några som helst ceremonier och utan utmanande hyllningstext till Tyskland avtäcktes nuvarande obelisk 1960. Högern och och de vitas veteranorganisationer i Finland för än idag en kamp för att obelisken ska återställas till sitt ursprungliga skick och med samma hyllningstext till Tyskland som fanns på den när den avtäcktes 1921.

Maj 30

I spåren efter finska inbördeskriget – hundra år senare (2)

 

På denna, något undanskymda, höjd ovanför Tammerfors stod Mannerheim i slutet av mars 1918 och förberedde…

… det som skulle bli det blodigaste slaget i det finska inbördeskriget.
Tammerfors, som kan skönjas, ligger cirka tio kilometer från Mannerheims utkikspost. Mannerheimstatyns undanskymda placering har andra orsaker än förberedelser inför det stora slaget.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

NÄR TAMMERFORS RÖDA GARDE KAPITULERADE den 6 april 1918, efter det blodigaste slaget i finska inbördeskriget, låg 2000 människor döda på Tammerfors

Cirka 4000 av de röda som dog i Tammerfors är begravda i massgraven på Kalevankangas kyrkogård. Minnesmärket för de röda stupade restes först 1941.
Hugo Salmela, som var de rödas befälhavare, tros ligga här.

gator samt på och omkring Kalevankangas kyrkogård där den blodigaste drabbningen ägde rum. Cirka 1 100 från det röda gardet, 800 från vita gardet och 50 civila hade stupat. 20 av de döda civila var barn under 15 år.
37 av de 400-500 i den svenska brigaden, som stred på de vitas sida i Tammerfors, hade stupat. 19 i den svenska brigad, som inte hade något bra rykte, fick sätta livet till redan under den första dagens strider om kontrollen av Finlands största industristad.

50 kilometer norr om Tammerfors kontrollerades av de röda och hade varit krigets nordligaste front. När Tammerfors hade fallit så hade de röda förlorat sin nordligaste och starkaste försvarslinje. Efter förlusten av Tammerfors fick de röda hela tiden retirera. Slaget i och omkring Tammerfors blev i de vitas krigsberättelse hela Finlands stora slag. Det gick bra för Mannerheim den första veckan men sedan stod det stopp. Efter sex dagars strider på och omkring kyrkogården i Kalevankangas kunde de vita styrkorna inta Tammerfors. Under skärtorsdagen 1918 dog de flesta i en strid som kallas Den blodiga skärtorsdagen.

Cirka 11 000 fångar ställdes upp på torget och rannsakades. De som inte sköts direkt eller släpptes transporterades sedan till ett fångläger där många dog av svält och sjukdomar. Efter inbördeskriget satt totalt omkring 80 000 människor i olika fångläger.

Ryssar som fanns kvar i Tammerfors, efter att Lenin hade godkänt Finlands självständighet, sköts direkt oavsett om de hade stridit på de rödas sida eller inte.

En minnessten över de 37 svenskar, ur den svenska frivilligbrigaden, som stupade vid slaget i Tammerfors finns utanför gravgården i Kalevankangas.

– Att Mannerheimstatyn, ovan, står undanskymd i skogen en mil från Tammerfors centrum beror inte på att Mannerheim planerade slaget därifrån, berättar vår ciceron, historikern Aapo Roselius. Anledningen är att arbetarrörelsen i Tammerfors, även efter inbördeskriget, var tillräckligt starka för att förhindra att någon Mannerheimstaty restes inne i staden. Sockeln hade byggts, statyn fanns, men aldrig tillräcklig majoritet i stadens kommunfullmäktige för att kunna resa den. För att helhjärtat få Tammerforsbor att ställa upp i vinterkriget under andra världskriget gav de vita  På sockeln restes istället ett minnesmonument efter de stupade i vinterkriget.

Utanför kyrkogården i Kalevankangas har också de svenska stupade fått ett minnesmärke. Av de mellan 400-500 i den svenska frivilligbrigaden, som stred på de vitas sida, dog 37 personer i Tammerforsstriderna. 19 av svenskarna  stupade redan första dagen.

Den svenska brigadens insatser, i striderna på den vita sidan, i det finska inbördeskriget var överhuvudtaget inga hjälteinsatser. Många av dem deltog också i de utomrättsliga avrättningar som de vita segrarna genomförde av de tillfångatagna som antogs ha stridit på de rödas sida.

Historikern Aapo Roselius berättar, för de 56 svenskar som denna vecka reser i det finska inbördeskrigets blodiga spår, om varför inte någon Mannerheimstaty någonsin funnits i Tammerfors trots att han där han fick ståta som segrare i inbördeskrigets blodigaste slag.

 

 

 

 

Tidigare blogg:
I det finska inbördeskrigets spår (1)

Maj 29

I spåren efter finska inbördeskriget – hundra år senare

Crescendo, minnesmärke över de röda som dog i inbördeskriget och i hämnden efter det finska inbördeskriget.

 

NÄR DE 56 SVENSKAR SOM RESER i det finska inbördeskrigets spår hade anlänt till Helsingfors, i går morse, blev det färd till minnesmärket Crescendo. Crescendo är ett nationellt minnesmärke för ”de röda” som hade stupat i det finska inbördeskrigets strider och i ”de vitas” hämnd efter segern i kriget.

Tallbacken, som de röda gjort till en hjältebegravningsplats vintern och våren 1918. I bakgrunden det välkända tornet från OS 1952.

Sedan gick resan till den dåvarande hjältebegravningsplatsen Tallbacken som ligger mellan Töleviken och den olympiska stadion där OS hölls 1952. Uppe på Tallbacken hade de röda gjort sin hjältebegravningsplats under våren 1918. De första som stupat i inbördeskriget begravdes under hedersbetygelser där i februari 1918. Röda hjältebegravningar fortsatte under våren. När tyskarna som stred med de vita hade intagit Helsingfors tvingades de röda fångarna gräva upp sina stupade kamrater, kamrater som tyskarna sedan forslades till en plats utanför Helsingfors. De röda förlorarna skulle inte kunna ha någon hjältebegravningsplats att samlas vid för att minnas. Trots att de röda stupade hade flyttats blev Tallbacken en samlingsplats för arbetarrörelsen.
– Första maj 1919 demonstrerade inte arbetarrörelsen som vanligt utan ett tyst sorgetåg med cirka 20 000 deltagare gick från centrum av Helsingfors och till Tallbacken, Där samlades cirka 50 000 som hedrade de röda som stupat i inbördeskriget och det vitas skräckvälde efter kriget, säger historikern Aapo Roselius som var vår ciceron under resan i det finska inbördeskrigets spår.

Uppe i tornet på Folkets hus tändes den lykta som signalerade att revolutionen skulle börja.

Efter att Sverigeresenärerna studerat det nationella minnesmärket och besökt Tallbacken gick bussresan till Folkets hus, platsen där en lykta tändes i tornet på natten den 28 januari. Lyktskenet var signalen för att inleda den proletära revolten mot att det trots stor tillväxt innebar inflation och svält för arbetarklassfamiljerna i Finland.

När inbördeskriget och de vitas värsta hämnd var över hösten 1918 hade närmare 36 000 människor dött av en befolkning på drygt tre miljoner, enligt historikern Aapo Roselius i boken I bödlarnas fotspår massavrättningar och terror i finska inbördeskriget 1918. En tredjedel dog i kriget. De flesta dog av den vita terrorn, med massmord av röda fångar, ibland utan rättegång eller så dömda av domstolar som saknade rättslig grund, och den svält och misär som rådde i fånglägren, efter freden i maj och under hösten 2018.

När tyskarna intog staden den 12 april 1918 bombades Folkets hus och det torn där lyktan tänts den 28 januari förstördes. Det pampiga Folket hus i Helsingfors renoverades sedan 1920 och tornet återuppbyggdes, dock inte som det såg ut före tyskarnas bombning.

600-800 röda fångar som avrättades i Lahti ligger begravda i en massgrav på kyrkogården.

MÅNDAG EFTERMIDDAG GICK RESAN vidare till Lahti, först till ett minnesmärke för en massgrav med cirka ett tusental röda som stupade i inbördeskriget, sedan till ett minnesmonument, i en nuvarande park, där 22 000 röda fångar samlades för summariska rannsakningar. Om de rödas grymma öde i Lahti och om den förskräcklige Hans Kalms framfart i Lahti har jag skrivit om vid ett tidigare besök 2015.
– Ingen vet säkert, men mellan 600-800 avrättade röda soldater finns begravda i denna massgrav, berättar Aapo Roselius, när vi besökte minnesmärket på en massgravplats på en kyrkogård i Lahti. Bland annat avrättades nästan två hundra kvinnliga fångar i Lahti strax utanför kyrkogården.

De vitas sexuella våld mot kvinnor som deltog i strider på de rödas sida är omtalat, liksom skändningar av kvinnornas kroppar efter avrättningarna. En av orsakerna till våldet och skändningarna mot kvinnorna berodde på att det var ju de som, enligt de vita, ”födde de röda djävlarna.”

Strax efter nio i går kväll hade vi checkat in på hotellet i Tammerfors där det blir två dagars besök.

 

Okt 15

Resa i det röda Viborg och S:t Petersburg (5)

AKS-resans sista dag före hemresan handlade mest om krigsoffer och mord, en resa som i måndags började i Viborg där de sista striderna i finska inbördeskriget i slutet av april 1918, resan fortsatte sedan med besök på viktiga platser i den ryska revolutionens spår i Sankt Petersburg.

Nästan 500 000 offer efter belägringen av Leningrad ligger begravda i 186 massgravar.

Men det sista studiebesöket i Sankt Petersburg handlade inte om det ryska revolutionsåret 1917 utan att besöka masskyrkogården Det stora fosterländska krigets offer och annat dödande i Sankt Petersburg. , före återfärden till Sverige avslutades med besök på masskyrkogården Piskarjovskoje i Sankt Petersburg. Där ligger 490 000 män, kvinnor och barn begravda i 186 massgravar. Det är en tredjedel av de cirka en och en halv miljon människor som dog i den tyska och finska belägringen av dåvarande Leningrad, en belägring som varade nästan 900 dagar, från 8 september 1941 till 27 januari 1944. En tredjedel av alla hus var förstörda när belägringen var över.

I flickans dagbok stod skrivet, ”Idag dog pappa”, ”Idag dog mamma”, o.s.v till det stod ”Nu är alla döda”. Flickan evakuerades men dog, hon hade blivit för svag.

I museet som ligger i anslutning till masskyrkogården skildras den 900 dagar långa belägringen under andra världskriget, ett krig som i Ryssland heter Det stora fosterländska kriget. De som inte dog av själva kriget dog av svält i belägringens spår. När det var som värst orkade inte de överlevande begrava de döda. För att förhindra spridning av sjukdomar organiserade begravningskommittéer som skulle åka runt och samla upp de döda. Värst var situationen vintern 1942 då bombningen av matförråden och beskjutningen från fienderna runt hela Leningrad gjorde att det var svårt att få in mat och bröd. Leningradbor som arbetade fick då 250 gram bröd per dag och de som inte arbetade fick 150 gram.

Den sista dagen i S:t Peterburg började med besök i Kirovmuseet. Sergej Kirov (1886-1934) var partisekreterare för Sankt Petersburgs kommunister, en position som innebar att han var den högste ledaren i staden. Kirov bodde i den lägenhet där större delen av museet var inrymt.

Sergej Kirov (Beskärning från tavla nedan).

På kommunistpartiets kongress 1934 stärkte Sergej Kirov sin position i partiet. Men han mördades på sitt tjänsterum i Smolnyjinstitutet, där Sankt Peterburgs politiska ledning huserar, den 31 december samma år.

Mördaren, Leonid Nikolajev, togs fast, men motivet för mordet är fortfarande höljt i dunkel. Stalin anklagade direkt Trotskisterna för att ha utfört mordet på Kirov. Stalin själv har blivit misstänkt för att ha haft med mordet att göra. Att mördaren som hade fått sparken från sitt arbete i Smolnyjinstitutet och blivit utesluten ur kommunistpartiet har också varit en av spekulationerna som motiv för mordet. Det senaste är att Kirov skulle haft ett förhållande med mördarens hustru och att hämnd skulle vara orsaken till mordet.

 

Utanför ingången där ”Kuusinens klubb” fanns på 1920-talet, där står det nu Porschar och andra lyxbilar.

Cirka 30 meter från Kirovmuseet bodde Otto Ville Kuusinen som, efter att ha varit ledande på det rödas sida i det finska inbördeskriget våren 1918, flytt till Ryssland när han såg att de rödas kapitulation kom allt närmare. Kuusinen var sedan en av de finska socialdemokrater som varit ledande i det finländska inbördeskriget på den röda sidan som i Sovjet bildade Finlands Kommunistiska parti. Han blev även ledande i Komintern och Sovjetunionens kommunistiska parti och är en vars urna finns i Kremlmuren. Han är dessutom en av de få landsflyktiga kommunister som överlevde Stalinterrorn.

I huset där han bodde fanns också samlingslokalen ”Kuusinens klubb”. Där kom det en kväll in åtta maskerade män och började skjuta. Åtta personer dog. Även här är inte motivet känt. Det har bland annat spekulerats att Kuusinen var inblandad i morden. Det mesta pekar på att morden var en intern uppgörelse då konflikterna i kommunistparitet var stora.

I huset där Kuusinen bodde där bor nu rika ryssar som inte vill ha sina namn på sina ytterdörrar, berättar vår ryska guide.


Fler bilder från fredagens studiebesök

På masskyrkogården ligger 490 000 män, kvinnor och barn begravda i 186 massgravar, offer efter Tysklands och Finlands belägring av Leningrad.

Civila på ena sidan…

… och militärer på den andra sidan.

Minnesmonument vid massgravarna.

Brödranson och ransoneringskort från utställningen i museet vid massgravarna.

Kirovmuseet. Kirovs kontor i bostaden.

Direkttelefoner till bl.a. regeringshögkvarteret i Smolskyjinstitutet.

Kirovs bibliotek.

1920/30-talets Skype. När han ringde till Stalin från biblioteket så kunde han se honom på porträttet.

Sergej Kirov i talarstolen.

Okt 13

Resa i det röda Viborg och S:t Petersburg (4)

Häktet i Peter Pauls fästning.

Gårdagen i Sankt Petersburg fick jag bland annat tillbringa i häktet.

Ja nu var det bara ett studiebesök i Peter Paulfästningens häkte. Där har många ”kändisar” suttit, till exempel tsarAlexander II:s första son, författaren Marksim Gorkij och Vladimir Lenins äldre bror Alexandr Uljanov. Den senare satt i häktet, blev dömd till döden.  21 år gammal avrättades han 1887 för att han tillsammans med fyra kamrater skulle ha planerat mord på tsarAlexander III.

Smolnyjinstitutet har spelat stor roll i den ryska revolutionshistorien.

I tre omgångar, med cirka 16 personer i varje grupp, fick de 50 deltagarna på SAK-resan, efter en rigorös säkerhetskontroll, en specialvisning av Smolnyjinstitutet.  där idag regeringen för Sankt Petersburg verkar är en historisk viktig byggnad i Ryssland. I Smolnyjinstitutet valde en kongress 24-25 oktober (7-8 november enl. svensk kalender) 1917 den första bolsjevikregeringen. Vladimir Lenin valdes till ledare. Från institutet ledde även bolsjevikerna oktoberrevolutionen. Den nya bolsjevikregering, med Lenin i spetsen, regerade de fyra första månaderna från Smolnyjinstitutet. och flyttade därefter till Moskva. Sankt Petersburg låg nu för nära första världskrigets frontlinjer.

I Smolnyjinstitutet fick vi också se den plats där Sergej Kirov mördades 1934. Ett mord där motivet fortfarande är höjt i dunkel. Mordet på Kirov blev starten på Stalins brutala utrensningar. Kirov var då partisekreterare (ordförande) för Sankt Petersburgs kommunistparti och en viktig person i Sovjetunionens kommunistparti.
Mer om mordet på Kirov kommer i nästa blogg, efter besöket i Kirovmuseet.

Smolnyjinstitutet var från början en flickskola för adelsfröknar men blev det Ryska folkets egendom efter februarirevolutionen 2017.

Då besöket på Smolnyjinstitutet tagit mer tid än tänkt och på grund av trafikstockningar hade dagsljuset slocknat när vi var framme på Segertorget för att se minnesmärket över Leningrads hjältar under andra världskriget. Museet var stängt och fotograferandet fick ske i monumentets nattbelysning.

Monumentet är till minne av de över en miljon Leningradbor som omkom, svalt- eller frös ihjäl under Hitlertysklands arméers och Finlandstruppernas belägring av Leningrad från 8 september 1941 och under nästan 900 dagar.


Lite om resten av gårdagen berättas i bilderna nedan

Alexander Ulyanov (1866-1887), Äldre bror till Vladimir Lenin. Brodern dömdes till döden anklagad för att ha planerat tsarmord.

Vinterpalatset, villan som jag skrev om igår och som väckte vrede.

Men vi började dagen med att, på Senatstorget, titta på statyn av Peter den store och Karl den XII. Ormen är KarlKarl den XII . Guiden ville nog vara snäll, jag misstänker att ormen symboliserar Sverige.

Okt 12

Resa i det röda Viborg och S:t Petersburg (3)

AKS-resan i det ryska revolutionsåret 1917 fotspår började vi gårdagen med att besöka Oktoberrevolutionens museum som idag har det mer tråkiga namnet, Museet för politisk historia. Museet som grundades 1919 fanns från början i Vinterpalatset flyttades till två f.d. adelshus. Efter 1996 fick museet uppgiften att skildra Rysslands hela politiska historia.

Lenin talar på Bolsjevikernas möte i den sal som ballerinan Mathilde Kschessinskaya huserat i till februarirevolutionen.

Det hus som museet nu ligger i blev bolsjevikerna kontor efter februarirevolutionen 1917. I det rum som prima ballerinan sitt I ett av de rum där prima ballerinan Mathilde Kschessinskaya förfogade över hade Bolsjevikerna sina möten efter februarirevolutionen. Lenins och övriga Bolsjevikledares kontor fanns i samma hus. Se fler bilder nedan.

Efter besöket på, det som under Sovjettiden hade varit, Oktoberrevolutionsmuseet blev det ombordstigning på den 127 meter långa pansarkryssaren Aurora. Från Aurora gavs den 24 oktober (i Sverige 8 november) signal om att starta oktoberrevolutionen genom att avlossa ett löst skott från kanonen i fören. Efter det

Från denna kanon på pansarkryssaren Aurora kom startskottet för oktoberrevolutionen 1917 i Ryssland.var gjort gick många av de 450 sjömännen iland och deltog i revolutionsstriderna.

var gjort gick matroserna på pansarkryssaren i land och deltog i maktövertagandet. Det innebar bland annat att i något av de över tusen rummen i Vinterpalatset försöka hitta den provisoriska regering, som gömde sig där och som suttit vid makten sedan februarirevolutionen, och tillfångata dem. Det lyckades hitta regeringen i den Vita matsalen, dock inte premiärministern, Aleksandr Kerenskij, som lyckats fly.

Eftermiddagen igår tillbringade AKS-resenärerna i Vinterpalatsen som nu huserar Eremitaget, ett av världens främsta konstmuseer.

Måste säga att jag hade svårt att njuta av glansen. Jag blev mest förbannad. Ty den tanke som kom i mitt huvud under de timmar som vi vandrade i Eremitaget var: att den frossande tsararistokratin inte fattade att deras leverne skulle leda till deras undergång, det är inte så konstigt. Men det måste ju ha funnits skrån under tsararistokratin som, även om de också fick skärvor av glansen, borde ha insett att det arbetande folket skulle göra revolt mot det absurda levernet bland de rika i Ryssland.

Bilder från revolutionsmuseidagen

Där halva den svenska grupp, som i oktober 2017 reser i spåren efter det ryska revolutionsåret 1917, sitter, där smidde bolsjevikernas ledning, efter februarirevolutionen 1917, planer för att fullfölja med en social rysk revolution i oktober…

… och när Lenin inte satt på möte, så kunde det vara kontorsarbete…

… om han inte var ute på balkongen…

… för att agitera.

Pansarkryssaren Aurora, sjösatt 1900, avlossade det kanonskott som signalerade starten för oktoberrevolutionen 1917.

I Vita matsalen i Vinterpalatset försökte februarirevolutionens provisoriska regering gömma sig för bolsjevikerna…

… men hittades och tillfångatogs kl 02.10 den 25 oktober.

Cirka tre miljoner människor per år besöker Eremitaget, ett av världens största konstmuseer huserar i Vinterpalatset som är ett av arven efter tsartidens vansinne.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Okt 11

Det röda Viborg och S:t Petersburg (2)

Det är dessa AKS-resenärer som började årets resa med att avsluta resan 2015, en resa i det finska inbördeskrigets spår, med att besöka Viborg. Och igår eftermiddag gick bussresan vidare till S:t Petersburg för att vi ska trampa i fotspåren från det ryska revolutionsåret 1917.
Bilden av resenärerna är tagen vid minnesmonumentet på den s.k. Djurkyrkogården dit 270 av drygt 6000 fångar från röda gardet fördes till sin avrättning direkt efter summariska rättegångar. Totalt avrättas mellan 600-700 fångar på denna plats.

 

 

Denna plats, dåvarande kasernområdet i Viborg, blev ett gigantiskt fångläger med cirka 12 000 fångar som rannsakades i summariska konstitutionsvidriga rättegångar. 270 fångar som tillhört det röda gardet avrättas direkt.

Börjar tisdagsmorgon med en promenad för att se ruinerna av Domkyrkan i Viborg, en domkyrka som brunnit ner elva gånger sedan den första gången byggdes på 1200-talet. Sedan promenerade vi några hundra meter till kasernområdet i Viborg. Cirka 12 000 fångar från röda gardet och civila som stött de röda fördes den 1 maj 1918 till kasernområdet som blev ett gigantiskt fångläger för de röda som kapitulerat.

– Efter de summariska och, enligt konstitutionen, olagliga rättegångarna släpptes en tredjedel. 270 av fångarna fördes direkt till djurkyrkogården för avrättning. Totalt avrättades mellan 600 och 700 fångar på djurkyrkogården i Viborg, säger Aapo Rosenius, historiker vid Helsingfors universitet.

I de vitas jakt efter de som varit med i det röda gardet och röda sympatisörer så genomsöktes alla hus. Hyresvärdarna tvingades uppge vilka som bodde i lägenheterna och vilka de visste eller misstänkte kunde vara rödgardister. Statliga tjänstemän som gjort sitt jobb, t.ex. burit ut post från den röda regeringen, arresterades och avrättades.

– I Viborg sker också en etnisk rensning. Väldig få ryssar hade aktivt stridit på de rödas sida. Men det skedde en masslakt av ryssar. Cirka 200 ryssar mördades lagvidrigt av de vita segrarna, säger Roselius.

Minnesmärket efter det röda gardets avrättade soldater och sympatisörer uppfördes inte förrän 1981, nästan 30 år efter att Viborg blivit Sovjetiskt territorium.

Viborgresan avslutas med besök på djurkyrkogården, d.v.s. avrättningsplatsen där det nu står ett minnesmonument efter de röda stupade.

Vid ett tillfälle avrättades 70 personer på djurkyrkogården.

– En av dessa var Sofia Hjulström som var finsk riksdagsledamot. Hon höll ett tal före avrättningen där hon förbannade bödlarna för deras handlingar, säger Aapo.

I Finland tilläts inte minnesmonument efter de röda stupade förrän under slutet 1940-talet. Viborg blev Sovjetiskt territorium 1944. Först i början av 1980 restes minnesmonumentet i Viborg.

Innan vi lämnar Viborg, för studier av den ryska revolutionen 1917, och Aapo ska resa tillbaka till Finland frågar jag honom om antalet döda i inbördeskriget, en siffra som varierar kraftigt i olika böcker och publikationer.

– Det är svårt att säkert veta. Belagt är att cirka 37 000 dör på grund av det finska inbördeskriget 1918. De absolut flesta tillhörde den röda sidan. En tredjedel dör i strider. De övriga dör genom avrättningar och till följd av svält och och sjukdomar som är konsekvenser av inbördeskriget, säger historikern Aapo Roselisus.

 

Under resan från Viborg till Sankt Petersburg får vi föreläsningar om den ryska revolutionen av medresenären och förläggaren och revolutionskännaren Per Axelsson om Ryssland under 1800-talet, om tsarismen, politiska partiers framväxt, rysk terror och vad som leder fram till revolutionen, om Lenin och i synnerhet en gedigen historisk genomgång av händelserna revolutionsåret 1917.

– Lenin var övertygad om att socialistiska revolutioner skulle ske i flera europeiska länder. Frågan är om Lenin skulle ha drivit sin linje om han veta att Ryssland skulle bli ensam om att genomföra en social revolution i Europa?, säger Per Axelsson bland annat.

I den tidigare finska staden Terijoki, efter 1944 den ryska staden Zelenogorsk, som är en förstad till S:t Petersburg en svensktalande rysk guide och översättare som dels berättar om de

Monument byggde 1986 till minne av sjömän som begravts i en massgrav på Ankartorget i Kronstadt. De är stupade efter revolutionsförsöken 1905-1906, revolutionsåret 2017 och sjömän som dödades i det efterföljande inbördeskriget.

områden vi åker genom och fungerar som tolk när vi gör ett längre uppehåll i Kronstadt, äter och vandrar i hamn- och fästningsstaden Kronstadt, en stad som aldrig har tagits av fiendetrupper sedan invigningen av Kronstadt 1704.

På Ankartorget i Kronstadt stannar vi till på Ankartorget och gör också ett kort besök inne i den pampiga Hamnkatedralen som invigdes 1913. På torget finns också en massgrav där de som stupade i revolutionsförsöken 1905-1906 och sjömän som dödades under det fyraåriga inbördeskriget som följde efter den socialistiska revolutionen 1917. Minnesmärket byggdes 1985.

 

I detta hus, Nevinskij pr. nr 108, hade Lenin hemliga möten med partikamrater revolutionsåret 1905.

När vi vid halv sextiden anlänt till S:t Petersburg och checkat in blev det, före middagen, en kortare promenad till intressanta adresser i området.

Bland annat besökte vi det hus där Lenin hade hemliga möten med partikamrater revolutionsåret 1905.

 

 

Tidigare inlägg «