Jun 17

Dags att fatta, kamrater!

”Skollagens bestämmelser om allas rätt till likvärdig utbildning är i praktiken inte längre någon rätt och det är svårt att se hur likvärdighet skulle kunna åstadkommas under ett system med decentraliserat ansvar, skolval och en hög grad av etableringsfrihet för fristående skolor”, skriver de tre professorerna Sverker Sörlin, Jan-Eric Gustafsson och Jonas Vlachos i SNS-rapporten Policyidéer för svensk skola som kom i mars.

Själv ställer jag frågan: hur många rapporter om skolans oförmåga att kompensera för skillnader i barns uppväxtvillkor behöver vi innan vi fattar att kompensationen för dessa skillnader måste börja långt före skolstarten och att förskola och skola allena icke klarar att leverera de viktigaste vuxenverktygen i bagaget ut i vuxenlivet?

Så länge det fanns en facklig- och stor politisk enighet om att utjämna de ekonomiska och sociala skillnaderna i Sverige så utjämnades även skillnaderna i skolresultat mellan olika samhällsgrupper. Med den förlorade enigheten om ekonomisk utjämning, i mitten av 1980-talet, upphörde även utjämningen i skolresultat. Det s.k. fria skolvalet och etableringen av friskolorna har sedan påskyndat segregeringen och svensk skolas fjärmande från devisen, En skola för alla.

Mer pengar till skolan och styrning av dessa resurser dit behoven är som störst skulle kunna förbättra skolans likvärdighetsmål. Problemet är att vi inte verkar vara beredda att skattevägen tillföra de miljarder kronor som skulle behövas till skolan. Sett i perspektivet av att skolan inte ens när vi 1989/90 hade flest lärare i grundskolan – 9,4 lärare per ett hundra elever – kunde leverera vuxenlivets viktigaste verktyg till alla barn och ungdomar så handlar det om åtskilliga miljarder. Och även om vi var beredda att satsa dessa miljarder så finns det inte tillräckligt med utbildad pedagogisk personal att anställa.

frihet_tillsammansTur att det då finns en alternativ väg, en väg som är såväl billigare som kvalitativt bättre, i synnerhet för arbetarklassens barn. Men den vägen kräver engagemang, framförallt från de organisationer som har ambitioner att organisera arbetarklassen, skolförlorarnas föräldrar.

Men tyvärr sitter förmodligen såväl LO-ledningen som de kongressombud som idag inledde LO:s 28:e ordinarie kongress fast i föreställningen att ”Grunden till det livslånga lärande läggs redan i skolan”, som det hette i rapporten Frihet tillsammans inför LO:s kongress för sexton är sedan.

När jag i Frihet tillsammans läste meningen ”Barns möjligheter i livet får inte avgöras av de omständigheter som präglat deras uppväxt.”, då trodde jag att vi äntligen skulle skrota tilltron till att den kapitalistiska politiska ekonomins skola skulle kunna utbilda bort klassamhället åt oss. Men tji fick jag när jag fortsatte att läsa rapporten, ett tji som troligen kommer att bestå även efter LO-kongressen 2016.

Misstänker att reproduktionen av klassamhället kommer att fungera lika bra även efter att LO:s 28:e ordinarie kongress avslutats på måndag eftermiddag.

I nästa artikel skriver jag mer om alternativet.

 

Jun 04

Gratis fördumningsjournalistik

books_pay

Om det hade funnits någon substans i notisens rubrik så skulle kvinnorna inom LO-yrken ha varit i närheten av att tjäna 44 procent mer än LO-männen, kvinnorna inom TCO-yrken varit i närheten av att tjäna tolv procent mer än TCO-männen, kvinnorna i SACO-yrken varit in närheten av att tjäna tre procent mer än SACO-männen, bourgeoisiens damer i närheten av att deklarera för högre inkomster än bourgeoisiens män och SD inte i närheten av riksdagsspärren.

Ifall vi tar hänsyn till hela populationen så förtäljer seriös statistik att den kapitalistiska politiska ekonomin ALDRIG, i sin hittillsvarande historia, belönat boklig bildning.

Anledningen till att jag rev ut notisen ovan var för att jag serveras ytterligare ett belägg för realismen i min tes att journalistikens bildningsambitioner är det första offret i vår strävan efter ”gratis”, i praktiken, fördumningsjournalistik.

kultur_klass_kon

Seriös statistik innan LO:s medlemsförbund delegerade arbetarklassens kulturkamp till ABF och lade ner LO:s, sedan 1983, återkommande rapport ”Kultur, klass och kön”. En delegering och en nedläggning som skedde i en tid när kulturklykorna får allt större genomslag i ekonomiska och sociala klyftor.

Maj 20

Marx och Engels hade fel

Kapitalismens utveckling i Skellefteå har förstört efterjobbetmarknaden för försäljning av socialistiska idéer. Något som Marx och Engels inte förutsåg 1848. Handlarna och jag har gemensamma intressen.

Om detta skriver jag när jag, efter  drygt ett års krönikefrånvaro i frisinnade Norran, idag gör comeback med min fyrtionde Norrankrönika, en gästkrönika.guestkronika
w

Mar 28

Om Marx sagt det viktigaste först

När jag 1976 inte var välkommen till det parti som jag nu har lämnat började jag inleda varje semester med att läsa Karl Marx och Friedrich Engels Det kommunistiska manifestet, Karl Marx Lön pris och profit och utifrån dessa skrifter reflektera över mitt eget fackliga politiska arbete sedan förra årets semester. Ett projekt som jag höll på med i cirka tio år.

Det var tack vare dessa studie- och reflektionssemestrar som jag insåg att det inte blir någon ekonomisk och social rättvisa utan kulturell rättvisa och att det klasslösa samhället förblir en utopi utan en facklig politisk kulturkamp som ger arbetarklassen kulturella uttrycksmedel att förmå gestalta sin verklighet, sina tankar och idéer i alla situationer som behovet kan uppstå.

 

Lon_pris_profitNär jag läst Lön, pris och profit – Karl Marx tal till den Första Internationalens generalråd 1865 – har jag många gånger funderat på vad som hade hänt om Karl Marx hade börjat med det viktigaste, hade vi då hunnit längre på resan till det klasslösa samhället?

Med tanke på de långa arbetstiderna för de som 1865 lyssnade på Karl Marx tal – om löneökningar visavi konsekvenserna för den kapitalistiska politiska ekonomins utveckling – blev drygt 70 boksidor så tror jag att flera i auditoriet sov eller slumrade när Karl Marx kom till de slutord som jag menar är centrala för den som har ambitionen att vilja realisera det klasslösa samhället:

Fackföreningarna fungerar tillfredsställande som motståndshärdar mot kapitalets övergrepp. De misslyckas delvis sitt syfte så snart de använder sin makt omdömeslöst. De förfelar helt och hållet sitt ändamål så snart de inskränker sig till ett gerillakrig mot det bestående systemets verkningar i stället för att samtidigt söka en hävstång för att slutgiltigt befria arbetarklassen, dvs. förändra detta system och använda sina organiserade krafter som slutgiltigt avskaffa lönesystemet.

Om ledamöter i den Första Internationalens generalråd, p.g.a. sina långa arbetstider, somnade innan Marx kom till sina, för befrielsen, centrala slutord så tror jag att den ”68-vänster” som studerade Marx och Engels skrifter hade somnat av rödvinsrus eller var så i dimman att det inte kunde ta in de i Lön pris och profit-talet så viktiga slutorden.

 

I Det kommunistiska manifestet var det inte Marx/Engels manifest utan en mening i Friedrich Engels förord till nyutgåvor av manifestet 1890 som fått mig att fundera på varför han han skriver:

… För den slutliga segern för de i manifestet uppställda grundsatserna förlitade sig Marx endast och allenast på arbetarklassens intellektuella utveckling, sådan den nödvändigt måste försiggå genom föreningen av aktion och diskussion.

Länge trodde jag att dessa Friedrich Engelsord var en markering mot att socialister redan sju år efter Karl Marx död hade börjat konkurrera om vem/vilka som var de bästa Marxisterna.
Men när jag i antologin Makten över opinionen (1991) läste Lars Thaléns artikel ”Makt genom medierna” då tänkte jag: kan Friedrich Engels redan 1890 ha sett frön till att arbetarklassens kamporganisationer var på väg att bli institutioner, där organisationerna blivit ett självändamål istället för verktyg att nå målen?
Det som fick mig att börja fundera på om det var embryot till institutionalisering som Engels avsåg, det var när Lars Thalén skrev:

… Ändå finns det bara två vägar för facket och andra folkrörelser att återta förlorad mark i kampen om hur människor tänker:

  • Återgå till verksamhetsidén, dvs var mer av rörelse bland folket och medlemmarna och mindre av institution. Det enskilda samtalet förblir oöverträffat som påverkansmedel. Det slår i regel ut masskommunikationen.

 

Feb 17

Därför min V-sorti

När medlemskapet i det parti som skulle vara ett verktyg i den socialistiska kampen istället suger energi från en socialists viktigaste uppgift, då är det dags att göra sorti efter 36 medlemsår i Vänsterpartiet.

Jag har därför idag postat avsägningar från mina parlamentariska uppdrag, d.v.s. landstingsfullmäktige, dess folkhögskolestyrelse, Regionfullmäktige och insynsplatsen i regionens kulturberedning. Jag har även skickat ett brev till Vänsterpartiet i Västerbotten där jag deklarerar att jag inte vill vara medlem i Vänsterpartiet längre.

 

Länge var jag förhållandevis tyst trots att jag redan hösten 2014 reagerade över hur den dåvarande V-distriktsstyrelsen (DS) använde sin nomineringsövermakt när de beslöt om nomineringar till de förtroendeuppdrag som blev resultat av partiets landstingsvalframgångar vid valet 2014.

Men när den, sedan våren 2015, nya DS i juni fortsatte med samma respektlöshet gentemot den valkonferens som hösten 2013 fastställde landstingslistorna, då fick jag nog. När DS till en vakant V-ersättarplats i landstingets Hälso- och sjukvårdsnämnd valde att nominera en som stod på den södra länslistans tionde plats framför den som valkonferensen placerat på den norra listans första plats då skrev jag en artikel till Vänsterpartiet i Västerbottens interntidning Alarm, en artikel som publicerades efter många om och men från DS sida.
Artikel med DS-svar återfinns på sidan 2-3 i Alarm nr. 3 2015.

 

Efter att jag hade skrivit mitt DS-genmäle som publicerades i Alarm nr. 5 2015 (utdrag) hade jag tänkt lägga denna diskussion bakom mig. Men distriktsstyrelsens beslut att publicera den förra vice disktriktordförandens förtalsartikel i samma nummer av Alarm leder till att jag lägger hela partiengagemanget bakom mig genom att lämna mina uppdrag och Vänsterpartiet.
Jag kan konstatera att ingen borgerlig publicist skulle ha publicerat förtalsartikeln utan att de gett de förtalade möjlighet att direkt bemöta smörjan.

Att göra det publicistiska val som DS gjort innebär att de sanktionerar förtal mot partimedlemmar som vill ha en förklaring till distriktsledningens, som jag tycker, märkliga beslut. Det var det som fick mig att besluta mig för att lämna partiet efter landstingsmötet 15-16 februari. Det meddelade jag DS i december.

 

Innan jag bemöter några av de befängdaste förtalspunkterna i den DS-sanktionerade förtalsartikeln ska jag säga några ord om huvudspörsmålen i min debattartikel.

På frågan om varför DS fortsätter att köra över valkonferensen 2013 har jag fått veta att distriktsstyrelsen har gjort ”noggranna överväganden”. Vilka dessa ”noggranna överväganden” är, det har intet redovisats trots att det är dessa överväganden som gör att DS, enligt min mening, överprövar de förtroenden som valkonferensen gav partikamrater när de fasställde landstingslistorna.

Det andra svaret som min artikel gett är att DS minsann kan partiets stadgar och följt dem. Problemet är att jag aldrig hävdat att de brutit mot stadgarna. Men en sak vet jag för egen del: de som härskar genom att ligga med näsan i stadgarna för att förvissa sig om att de härskar stadgeenligt, de människorna vill jag stoppa före de har fått så mycket makt att deras maktutövning påverkar medborgares livsvillkor.
Att det inte finns sjukdomsinsikt när det gäller nepotismen (gynnande av släkting) i Vänsterpartiet Västerbotten det gör mig riktigt rädd. Jag försökte i min första artikel göra DS uppmärksam på att de måste göra något åt nepotismen innan det går lika långt som i Vänsterpartiet Skellefteå där de tagit nepotismen till nya nivåer, en valberedningsmajoritet av egenintresse.
Jag vet att det i Vänsterpartiets centrala valberedning, liksom i de flesta valberedningar, inte hade varit möjligt att närvara vid ett valberedningsärendes behandling om ledamöter hade haft sådana familje- och egenintressen som varit vid handen i Vänsterpartiet Västerbottens och i Vänsterpartiet Skellefteås valberedningar.
Det skrämmer mig att Vänsterpartiet i Västerbottens distriktsstyrelse stoppar huvudet i sanden i den frågan.

 

Några reflektioner visavi den distriktsstyrelsesanktionerade förtalsartikeln.

”Kjell beskyller valberedning och ds för nepotism bl.a.”, skriver den förre vice DS-ordföranden.

Den som läser min artikel, ”Förklara er DS-ledamöter”, kan se att jag inte beskyller någon valberedning eller annan utan att jag vill att DS ska tag i nepotismen innan det går lika långt som i Vänsterpartiet Skellefteå.

 

”Det som har kommit till min kännedom nu är att Kjell själv har försökt påverka valberedning samt vissa ledamöter genom att påstå att vissa uppdrag ‘tjingade‘ till ett antal personer. En ledamot blev kontaktad av fler än Kjell där de försökte få hen att inte kandidera till specifika uppdrag”, skriver den distriktsstyrelsesanktionerade förtalsskribenten i Alarm nr. 5.

Jag har aldrig under mitt drygt fyrtioåriga fackliga politiska liv, vare sig fackligt-, politiskt- eller i andra föreningssammanhang, lagt mig i valberedningars arbete efter att nomineringsprocessen varit avslutad och till dess valberedningen presenterat sitt förslag.

Jag har dessutom inte kontaktat någon och uppmanat hen att inte kandidera till specifika uppdrag. Det skulle vara för mig främmande att försöka få någon att inte kandidera.
Jag kan tänka mig att det förtalet grundar sig från ett samtal där jag ville fråga hen om jag fick nominera hen till ett uppdrag. Hen sade då att andra skulle nominera hen till fler uppdrag. Jag sade då att jag till dessa platser skulle nominera utifrån valkonferensens prioriteringar när de gjorde listorna. Hur det kan tolkas som att jag försökt påverka hen att inte kandidera, det övergår mitt förstånd.

 

Den distriktsstyrelsesanktionerade förtalsskribenten påstår också att personer ”har avgått från sina uppdrag pga. de anklagelser som Kjell fortsätter att sprida.”

Vad jag vet så har en av Vänsterpartiet i Västerbottens valberedare avgått. Då min debattartikel inte kritiserar vare sig valberedning eller någon valberedningsledamot, så kan det knappast bero på min s.k. ”häxjakt”.

 

Förlåt
Till sist vill jag bara be de som kryssade in mig i landstingsfullmäktige om ursäkt för att det slutade så här. Ni gör dock ingen landstingspolitisk förlust. Ni får en mer landstingspolitiskt helhetssakkunnig ledamot istället för mig.

Nov 26

Kjellkoll före publicering tack

Jag hade tänkt vänta till nästa nummer av Vänsterpartiet i Västerbottens medlemstidning Alarm innan jag skulle skriva om distriktsstyrelsens nomineringspolitik gentemot toppnamnen på den norra och västra landstingslistan, listtoppnamn som en enig valkonferens (ombud för kommunorganisationerna i Västerbotten) fastställde.

Men denna VK-bloggare fick mig att ändra mig. Skribenten hade inte behövt ta till sådana brösttoner om distriktsstyrelsen hade lagt sig vinn om att svara på huvudfrågan i min artikel i Alarm: att i tidningen redovisa varför de personer som en enig valkonferens satte på första plats på landstingslistorna för norra och västra länet inte har distriktsstyrelsens förtroende att vara ledamöter i landstingsstyrelsen eller HSN?

Eftersom jag menar att Alarmnumret ovan inte ger svar på denna fråga försökte jag konkretisera spörsmålet med nedanstående genmäle, ett genmäle som. trots lång betänketid, vare sig publicerades eller på annat sätt besvarades i det senaste numret av Alarm.

Redovisa era noggranna överväganden
Distriktsstyrelsen (DS) skriver i sitt svar på min artikel i förra numret av Alarm att de försökt ”återspegla våra medlemmars åsikter” i sina utnämningar.

Enligt min mening har såväl förra som nuvarande DS i ringa grad tagit hänsyn till den demokratiskt sammankallade valkonferensens prioriteringar och beslut när DS beslutat om nomineringar till olika förtroendeuppdrag i Västerbottens läns landsting.

DS påstår i sitt svar att de gör ”noggranna överväganden” i sin utnämningspolitik. Trots det påståendet så finns i DS-svaret inte ens svar på huvudspörsmålet i min debattartikel: varför har DS i valet till en ersättarplats i Hälso- och sjukvårdsnämnden (HSN) ratat förstanamnet på norra listan, den mest landstingspolitiskt helhetssakkunnige på den landstingsvalsedeln, till förmån för en kandidat som valkonferensen 2013 satte på den södra listans 14:e plats?

Med tanke på att det redan sitter två ordinarie V-ledamöter från den södra listan i HSN så måste det finnas mycket starka skäl till DS val. Redovisa dessa ”noggranna överväganden” istället för att försöka blanda bort korten med tugg om tonläget i min debattartikel. Om det hade gällt mitt första utkast till debattartikeln, då hade jag kanske förstått DS tonlägestugg. Men den artikeln har DS inte sett.

 

Lite källkritik om jag får be
VK-bloggaren skriver: ”Det har kommit till min kännedom nu att Kjell själv har försökt påverka valberedningen samt vissa ledamöter …”
Den/de som gett bloggaren den kännedomen, den/de ljuger. Jag har aldrig, – vare sig fackligt-, politiskt- eller i andra föreningssammanhang – lagt mig i valberedningars arbete efter att nomineringsprocessen varit avslutad och till dess valberedningen presenterat sitt förslag.

Jag har dessutom inte, som den initierade VK-bloggaren påstår, kontaktat någon och uppmanat hen att inte kandidera till specifika uppdrag. Den uppgiften är m.a.o också en lögn.

Att någon skulle avgått p.g.a. mina anklagelser känner jag inte till. Jag har inte anklagat någon utan bara krävt att distriktsstyrelsen i medlemstidningen förklarar varför varför de, enligt min mening, är så respektlösa visavi den valkonferens som fastställde landstingslistorna. Och så vitt jag vet har ingen distriktsledamot avgått p.g.a. denna min undran.

Då det vore för mig främmande att jag skulle sitta i en valberedning och bereda ett val till ett uppdrag till en styrelse eller ett parlamentariskt uppdrag som jag själv eller någon familjenära kandiderar till. Därför förstår jag helt enkelt inte VK-bloggarens anklagelser om nepotism visavi min person.

Vad jag begriper har min ståndpunkt varit den gängse även i den centrala valberedningen. Har någon i centrala valberedningen kandiderat till uppdrag i något av de val som de berett så har den valberedningsledamoten inte deltagit i valberedningens arbete i den beredningen. Detsamma har, så vitt jag vet, gällt om en familjemedlem eller nära släkting kandiderat.

Så har det inte varit i Vänsterpartiet Västerbotten och än mindre i Vänsterpartiet Skellefteå. Det var därför jag i min första artikel tyckte att distriktsstyrelsen skulle ta tag i nepotismen innan det gick så långt som i Skellefteå.

Det bästa sättet att bli av med mig är att blunda för och/eller försvara den kulturen. Jag skulle inte med mitt medlemskap bidra till att legitimera att sådana organisationer får så mycket makt att de kan påverka människors vardag.

Sep 23

Många tycks inte begripa

Ända sedan jag tisdag den 15 september i P1 morgon hörde om en ny uppföljande rapport från Pisa 2012 har jag tänkt på att det, med något undantag, verkar finnas en hoper s.k. experter som har svårt att se skogen för alla träd. Den aktuella rapporten visade att elever som ofta använde internet har sämre resultat i matematik och läsförståelse.

En behöver väl inte vara särdeles intelligent för att begripa att en elev som ägnar mer än fyra fritidstimmar per vardag åt att surfa på internet inte dessutom skulle orka ägna sig åt de aktiviteter som leder till att de kan tillägna sig de läsfärdigheter som gör att de fattar skolans arbetsuppgifter.

Flickor ägnar sig i högre grad åt aktiviteter som leder till bättre läsförståelse.

Flickor ägnar sig i högre grad åt aktiviteter som leder till bättre läsförståelse.

För de barn och ungdomar som växer upp med ett vuxennätverk som har insikt om att läsande av böcker och muntligt berättande är oöverträffade verktyg för att barn ska kunna tillägna sig de språkfärdigheter som krävs för att klara skolans mål, för dessa barn och ungdomar spelar det ingen roll om skoluppgifterna läses på ett papper eller i en dator. Och de barn som lever med ett vuxennätverk som har insikt om att den bildningsresan börjar senast vid födseln, de barnen reser i en gräddfil som innebär att deras uppväxtvillkor inte kommer att begränsa deras senare val i livet.

Det är en realitet som alltid gällt och som inte förändrats, med datorernas intåg i vår vardag och i skolan, även om en och annan, framförallt politiker, har trott det.

 

PÅ DEN TIDEN – från början av 1980-talet till början av det första decenniet av 2000-talet – då Mediamätning i Skandinavien (MMS) gav ut Barnbarometern och LO gav ut sina rapporter Kultur, klass och kön så kunde den som har ett klass- och könsperspektiv på livets spörsmål se att barns medievanor var en spegelbild av föräldrarnas medievanor.
Den som läst en liten gnutta sociologi vet att det är stor risk att arbetarklasssöner till de 48 procent arbetarklassmän (Kultur, klass och kön 1998) som inte har öppnat en bok under det senaste året inte heller kommer att läsa eller börja läsa böcker.
I Barnbarometern- respektive Kultur, klass och kön-rappporterna blev det också tydligt att flickor, liksom deras mödrar, i mycket större utsträckning ägnade sig åt medieaktiviteter som leder till att deras läsförståelse och språkfärdigheter blir mycket bättre än pojkars.

PERSONLIGEN FÖRVÅNAS JAG över att så många inte tycks begripa att skillnaderna mellan pojkars och flickors bildningsresultat är en naturlig konsekvens av skillnaderna mellan pojkars och flickors medievanor.
Frågan är: hur länge ska de bildade acceptera att de obildade tar större delen av frukterna från människors samlade arbete?

Läs mer om den aktuella rapporten.
DN, SvD, AB 1. AB 2.

 

Fotnot:
MMS lade, enligt dåvarande vice VD, ner Barnbarometern därför att det inte var någon bra kommersiell produkt. LO slutade med Kultur klass och kön därför att LO:s medlemsförbund tog bort pengar till att producera dessa rapporter. Enligt min mening lades LO-rapporten ner därför att LO-förbunden sedan länge accepterat att den nuvarande politiska ekonomin ska ha övermakt över samhällsutvecklingen och då blir kulturkampen överflödig.

Aug 23

Resa i det finska inbördeskrigets spår (7)

Folkets hus Helsingfors.

Folkets hus Helsingfors.

Folkets huschefen, Tero Tuomisto, pekar på tornet där en starkt lysande lampa var signalen om att det var dags att börja klasstriden.

Tero Tuomisto pekar på tornet där en starkt lysande lampa var signalen om att det var dags att börja klasstriden.

De 48 som sedan förra söndagen rest i det finska inbördeskrigets spår, avslutade på lördag resan i Helsingfors. Vi besökte det Folkets hus där vår resa en gång började med att en starkt lysande lykta tändes i tornet söndagen den 27 januari 1918, signalen till alla röda garden att starta upproret för att göra villkoren för arbetarklassen bättre i Finland.

Efter att ha fått en visning av det vackra Folkets hus i Helsingfors av Jorma Bergholm och Tero Tuomisto, sett tornet och utsikten från tornet där signalen att ta makten i Finland kom, hade Aapo Roselius ett föredrag med rubriken ”Det röda Helsingfors 1918”. Han menar att orsaken till inbördeskriget var att klyftorna i Finland växte och det var hög inflation. Det var mycket svält trots en enastående tillväxt på grund av första världskriget.

Men lördagen började med att vi besökte det centrala minnesmonumentet Crescendo. Skulpturen som gjorts av Taisto Martiskainen (1943-1982) restes 1970.
Där la vi också ner blommor från Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap (AKS).

 

 

Minnesmonumentet för de röda som dog i kriget och hämnden efter inbördeskriget

Minnesmonumentet för de röda som dog i kriget och hämnden efter inbördeskriget

 

Lotta Durgé lägger ner blommor vid monumentet Crescendo.

Lotta Durgé lägger ner blommor vid monumentet Crescendo.

till_minne

När Du kommer in i Folkets hus i Helsingfors är detta den miljö Du möter.

När Du kommer in i Folkets hus i Helsingfors är detta den miljö Du möter.

 

Aug 22

Resa i det finska inbördeskrigets spår (6)

Minnesmärke Parinpelto i Hollola.

Minnesmärke Parinpelto i Hollola.

EN RIKTIGT GRYM SLAKTARE VAR HANS KALM, en estnisk/finsk militär som efter finska inbördeskriget drog vidare till Estland och deltog i kriget där. Kalm som varit ansvarigt befäl vid mördandet av patienter och personal i de rödas sjukhus i Harmoinen utbildade sig senare till läkare.

När de vita styrkorna, som kom till Hollola 28 april 1918, hade intagit byn blev Kalm ansvarig för rannsakningen av de tusentals fångarna. Det var han som, på Hallolas kyrkogård, personligen avgjorde vilka av de röda som skulle få resa vidare till fångläger eller få stanna. Drygt 200 röda arkebuserades i Hollola.

Cirka en kilometer från kyrkogården i Hollola finns en massgrav där omkring 300 röda begravdes. Minnesmärket Parinpelto byggdes 1948.

1978 restes denna skulptur, De röda fångarna som gjorts av skulptören Erkki Kannosto. Foto: Susanna Alakoski

1978 restes i Lahti skulpturen De röda fångarna, som gjorts av Helsingforsskulptören Erkki Kannosto.
Foto: Susanna Alakoski

Efter Hollola blev Hans Kalm ansvarig för Lahtis krigsfångeläger där 22 000 röda fångar fanns, de vitas största fångläger. Under de veckor som Kalm var ansvarig för fånglägret dödades över 500 fångar. Av dessa dödades 170 flickor/kvinnor som kämpat med de röda, de yngsta 14 år.
Kalm sköt personligen de rödas överbefälhavare Ali Aaltonen i Lahtis fångläger.
Hans bataljon kallades i folkmun för ”Kalms pojkar” eftersom de var särskilt grymma i sin framfart.

1978 restes skulpturen De röda fångarna i Lahti. Skulpturen gjordes av Erkki Kannosto.

Lite om finsk arbetarteatertradition och skillnader mellan svensk och finsk teatertradition berättade Arne Andersson när vi gjorde ett stopp på resan till Helsingfors på sommarteatern i Mäntsälä/Ohkola.
Arne har lång erfarenhet av att arbeta med amatörteater, bl.a. i Norberg.

Förutom jag kom dessa svenskar, som denna vecka reser i det finska inbördeskrigets spår, till Helsingfors på fredag afton.

Förutom jag kom dessa svenskar, som denna vecka reser i det finska inbördeskrigets spår, till Helsingfors på fredag afton.

Fredagens resa i spåren av det finska vinterkriget.

Fredagens resa i spåren av det finska inbördeskriget.

Aug 21

Resa i det finska inbördeskrigets spår (5)

Sorgens park i Hyvinkää/Hyvinge.

Sorgens park i Hyvinkää/Hyvinge.

Annelies Lindblom lägger ner blommor på minnesmärket i Sorgens park.

Annelies Lindblom lägger ner blommor på minnesmärket i Sorgens park.

Arbetarföreningar i Hyvinkää/Hyvinge, 14 kilometer söder om Riihimäki, gjorde 1968 minnesmärket Sorgens park på den plats i skogen där 147 röda soldater mördades i slutet av april 1918. De vitas befälhavare blev upprörda över hur soldaterna hade grävt ner kropparna efter arkebuseringarna. De hade grävt ner kropparna så grunt att kroppsdelar stack upp som bland annat hundar hade börjat äta av dem. Natten därpå fick de göra om jobbet så att kropparna blev täckta.

Oftast var det de röda fångarna som fick gräva de gravar som kamrater och de själva skulle ligga i efter morden eller arkebuseringarna.

 

Efter att den första stenen rivits ner direkt den sattes upp dröjde det till 1950 innan massgraven fick en minnessten.

Efter att den första stenen rivits ner direkt den sattes upp dröjde det till 1950 innan massgraven fick en minnessten.

Många av de massgravar som fanns i Riihimäkiområdet har grävts upp och kropparna har flyttats till kyrkogården i Riihimäki. I den graven ligger det cirka 1 500 röda. Redan 1923 hade arbetarföreningar genom olika kultur- och fritidsarrangemang kunnat få in pengar så att de kunde resa ett minnesmärke för de som låg i massgraven. Trots att ingen inskription hade gjorts på stenen som var cirka 1 gånger en meter så revs den ner av de vita och fraktades bort.

Den röde kamrat som lagt ner en krans med en sista hälsning till de stupade kamraterna dömdes till tre månaders fängelse för olydnad mot lag och för uppvigling.

 

Massgrav med 170 avrättade röda.

Massgrav med 170 avrättade röda.

När de tyska soldaterna, med hjälp av de vita,, den 22 april 1918, hade besegrat de röda i Riihimäki togs 10 000 fångar. Många hamnade i de gamla ryska kasernerna utanför Riihimäki. Över 1 000 av dessa dog, framförallt på grund av matbrist. 141 röda fångar avrättades på platsen och finns, begravda i en massgrav där 170 röda tros vara begravda. Området har också varit en rysk gravgård i anslutning till deras kasern.

En av de först avrättade på denna plats var en 16-årig flicka som aldrig burit vapen. Däremot hade hon varit kurir för de röda.

 

Folketshusmuseet i Riihemäki

Folketshusmuseet i Riihimäki

Besök på världens enda Folketshusmuseum som finns i Riihimäki stod också på programmet under torsdagen. Och därefter en föreläsning om Finlands arbetarrörelses historia.

 

 

 

 

Tidigare inlägg «

» Senare inlägg