Nov 26

Kjellkoll före publicering tack

Jag hade tänkt vänta till nästa nummer av Vänsterpartiet i Västerbottens medlemstidning Alarm innan jag skulle skriva om distriktsstyrelsens nomineringspolitik gentemot toppnamnen på den norra och västra landstingslistan, listtoppnamn som en enig valkonferens (ombud för kommunorganisationerna i Västerbotten) fastställde.

Men denna VK-bloggare fick mig att ändra mig. Skribenten hade inte behövt ta till sådana brösttoner om distriktsstyrelsen hade lagt sig vinn om att svara på huvudfrågan i min artikel i Alarm: att i tidningen redovisa varför de personer som en enig valkonferens satte på första plats på landstingslistorna för norra och västra länet inte har distriktsstyrelsens förtroende att vara ledamöter i landstingsstyrelsen eller HSN?

Eftersom jag menar att Alarmnumret ovan inte ger svar på denna fråga försökte jag konkretisera spörsmålet med nedanstående genmäle, ett genmäle som. trots lång betänketid, vare sig publicerades eller på annat sätt besvarades i det senaste numret av Alarm.

Redovisa era noggranna överväganden
Distriktsstyrelsen (DS) skriver i sitt svar på min artikel i förra numret av Alarm att de försökt ”återspegla våra medlemmars åsikter” i sina utnämningar.

Enligt min mening har såväl förra som nuvarande DS i ringa grad tagit hänsyn till den demokratiskt sammankallade valkonferensens prioriteringar och beslut när DS beslutat om nomineringar till olika förtroendeuppdrag i Västerbottens läns landsting.

DS påstår i sitt svar att de gör ”noggranna överväganden” i sin utnämningspolitik. Trots det påståendet så finns i DS-svaret inte ens svar på huvudspörsmålet i min debattartikel: varför har DS i valet till en ersättarplats i Hälso- och sjukvårdsnämnden (HSN) ratat förstanamnet på norra listan, den mest landstingspolitiskt helhetssakkunnige på den landstingsvalsedeln, till förmån för en kandidat som valkonferensen 2013 satte på den södra listans 14:e plats?

Med tanke på att det redan sitter två ordinarie V-ledamöter från den södra listan i HSN så måste det finnas mycket starka skäl till DS val. Redovisa dessa ”noggranna överväganden” istället för att försöka blanda bort korten med tugg om tonläget i min debattartikel. Om det hade gällt mitt första utkast till debattartikeln, då hade jag kanske förstått DS tonlägestugg. Men den artikeln har DS inte sett.

 

Lite källkritik om jag får be
VK-bloggaren skriver: ”Det har kommit till min kännedom nu att Kjell själv har försökt påverka valberedningen samt vissa ledamöter …”
Den/de som gett bloggaren den kännedomen, den/de ljuger. Jag har aldrig, – vare sig fackligt-, politiskt- eller i andra föreningssammanhang – lagt mig i valberedningars arbete efter att nomineringsprocessen varit avslutad och till dess valberedningen presenterat sitt förslag.

Jag har dessutom inte, som den initierade VK-bloggaren påstår, kontaktat någon och uppmanat hen att inte kandidera till specifika uppdrag. Den uppgiften är m.a.o också en lögn.

Att någon skulle avgått p.g.a. mina anklagelser känner jag inte till. Jag har inte anklagat någon utan bara krävt att distriktsstyrelsen i medlemstidningen förklarar varför varför de, enligt min mening, är så respektlösa visavi den valkonferens som fastställde landstingslistorna. Och så vitt jag vet har ingen distriktsledamot avgått p.g.a. denna min undran.

Då det vore för mig främmande att jag skulle sitta i en valberedning och bereda ett val till ett uppdrag till en styrelse eller ett parlamentariskt uppdrag som jag själv eller någon familjenära kandiderar till. Därför förstår jag helt enkelt inte VK-bloggarens anklagelser om nepotism visavi min person.

Vad jag begriper har min ståndpunkt varit den gängse även i den centrala valberedningen. Har någon i centrala valberedningen kandiderat till uppdrag i något av de val som de berett så har den valberedningsledamoten inte deltagit i valberedningens arbete i den beredningen. Detsamma har, så vitt jag vet, gällt om en familjemedlem eller nära släkting kandiderat.

Så har det inte varit i Vänsterpartiet Västerbotten och än mindre i Vänsterpartiet Skellefteå. Det var därför jag i min första artikel tyckte att distriktsstyrelsen skulle ta tag i nepotismen innan det gick så långt som i Skellefteå.

Det bästa sättet att bli av med mig är att blunda för och/eller försvara den kulturen. Jag skulle inte med mitt medlemskap bidra till att legitimera att sådana organisationer får så mycket makt att de kan påverka människors vardag.

Sep 23

Många tycks inte begripa

Ända sedan jag tisdag den 15 september i P1 morgon hörde om en ny uppföljande rapport från Pisa 2012 har jag tänkt på att det, med något undantag, verkar finnas en hoper s.k. experter som har svårt att se skogen för alla träd. Den aktuella rapporten visade att elever som ofta använde internet har sämre resultat i matematik och läsförståelse.

En behöver väl inte vara särdeles intelligent för att begripa att en elev som ägnar mer än fyra fritidstimmar per vardag åt att surfa på internet inte dessutom skulle orka ägna sig åt de aktiviteter som leder till att de kan tillägna sig de läsfärdigheter som gör att de fattar skolans arbetsuppgifter.

Flickor ägnar sig i högre grad åt aktiviteter som leder till bättre läsförståelse.

Flickor ägnar sig i högre grad åt aktiviteter som leder till bättre läsförståelse.

För de barn och ungdomar som växer upp med ett vuxennätverk som har insikt om att läsande av böcker och muntligt berättande är oöverträffade verktyg för att barn ska kunna tillägna sig de språkfärdigheter som krävs för att klara skolans mål, för dessa barn och ungdomar spelar det ingen roll om skoluppgifterna läses på ett papper eller i en dator. Och de barn som lever med ett vuxennätverk som har insikt om att den bildningsresan börjar senast vid födseln, de barnen reser i en gräddfil som innebär att deras uppväxtvillkor inte kommer att begränsa deras senare val i livet.

Det är en realitet som alltid gällt och som inte förändrats, med datorernas intåg i vår vardag och i skolan, även om en och annan, framförallt politiker, har trott det.

 

PÅ DEN TIDEN – från början av 1980-talet till början av det första decenniet av 2000-talet – då Mediamätning i Skandinavien (MMS) gav ut Barnbarometern och LO gav ut sina rapporter Kultur, klass och kön så kunde den som har ett klass- och könsperspektiv på livets spörsmål se att barns medievanor var en spegelbild av föräldrarnas medievanor.
Den som läst en liten gnutta sociologi vet att det är stor risk att arbetarklasssöner till de 48 procent arbetarklassmän (Kultur, klass och kön 1998) som inte har öppnat en bok under det senaste året inte heller kommer att läsa eller börja läsa böcker.
I Barnbarometern- respektive Kultur, klass och kön-rappporterna blev det också tydligt att flickor, liksom deras mödrar, i mycket större utsträckning ägnade sig åt medieaktiviteter som leder till att deras läsförståelse och språkfärdigheter blir mycket bättre än pojkars.

PERSONLIGEN FÖRVÅNAS JAG över att så många inte tycks begripa att skillnaderna mellan pojkars och flickors bildningsresultat är en naturlig konsekvens av skillnaderna mellan pojkars och flickors medievanor.
Frågan är: hur länge ska de bildade acceptera att de obildade tar större delen av frukterna från människors samlade arbete?

Läs mer om den aktuella rapporten.
DN, SvD, AB 1. AB 2.

 

Fotnot:
MMS lade, enligt dåvarande vice VD, ner Barnbarometern därför att det inte var någon bra kommersiell produkt. LO slutade med Kultur klass och kön därför att LO:s medlemsförbund tog bort pengar till att producera dessa rapporter. Enligt min mening lades LO-rapporten ner därför att LO-förbunden sedan länge accepterat att den nuvarande politiska ekonomin ska ha övermakt över samhällsutvecklingen och då blir kulturkampen överflödig.

Aug 23

Resa i det finska inbördeskrigets spår (7)

Folkets hus Helsingfors.

Folkets hus Helsingfors.

Folkets huschefen, Tero Tuomisto, pekar på tornet där en starkt lysande lampa var signalen om att det var dags att börja klasstriden.

Tero Tuomisto pekar på tornet där en starkt lysande lampa var signalen om att det var dags att börja klasstriden.

De 48 som sedan förra söndagen rest i det finska inbördeskrigets spår, avslutade på lördag resan i Helsingfors. Vi besökte det Folkets hus där vår resa en gång började med att en starkt lysande lykta tändes i tornet söndagen den 27 januari 1918, signalen till alla röda garden att starta upproret för att göra villkoren för arbetarklassen bättre i Finland.

Efter att ha fått en visning av det vackra Folkets hus i Helsingfors av Jorma Bergholm och Tero Tuomisto, sett tornet och utsikten från tornet där signalen att ta makten i Finland kom, hade Aapo Roselius ett föredrag med rubriken ”Det röda Helsingfors 1918”. Han menar att orsaken till inbördeskriget var att klyftorna i Finland växte och det var hög inflation. Det var mycket svält trots en enastående tillväxt på grund av första världskriget.

Men lördagen började med att vi besökte det centrala minnesmonumentet Crescendo. Skulpturen som gjorts av Taisto Martiskainen (1943-1982) restes 1970.
Där la vi också ner blommor från Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap (AKS).

 

 

Minnesmonumentet för de röda som dog i kriget och hämnden efter inbördeskriget

Minnesmonumentet för de röda som dog i kriget och hämnden efter inbördeskriget

 

Lotta Durgé lägger ner blommor vid monumentet Crescendo.

Lotta Durgé lägger ner blommor vid monumentet Crescendo.

till_minne

När Du kommer in i Folkets hus i Helsingfors är detta den miljö Du möter.

När Du kommer in i Folkets hus i Helsingfors är detta den miljö Du möter.

 

Aug 22

Resa i det finska inbördeskrigets spår (6)

Minnesmärke Parinpelto i Hollola.

Minnesmärke Parinpelto i Hollola.

EN RIKTIGT GRYM SLAKTARE VAR HANS KALM, en estnisk/finsk militär som efter finska inbördeskriget drog vidare till Estland och deltog i kriget där. Kalm som varit ansvarigt befäl vid mördandet av patienter och personal i de rödas sjukhus i Harmoinen utbildade sig senare till läkare.

När de vita styrkorna, som kom till Hollola 28 april 1918, hade intagit byn blev Kalm ansvarig för rannsakningen av de tusentals fångarna. Det var han som, på Hallolas kyrkogård, personligen avgjorde vilka av de röda som skulle få resa vidare till fångläger eller få stanna. Drygt 200 röda arkebuserades i Hollola.

Cirka en kilometer från kyrkogården i Hollola finns en massgrav där omkring 300 röda begravdes. Minnesmärket Parinpelto byggdes 1948.

1978 restes denna skulptur, De röda fångarna som gjorts av skulptören Erkki Kannosto. Foto: Susanna Alakoski

1978 restes i Lahti skulpturen De röda fångarna, som gjorts av Helsingforsskulptören Erkki Kannosto.
Foto: Susanna Alakoski

Efter Hollola blev Hans Kalm ansvarig för Lahtis krigsfångeläger där 22 000 röda fångar fanns, de vitas största fångläger. Under de veckor som Kalm var ansvarig för fånglägret dödades över 500 fångar. Av dessa dödades 170 flickor/kvinnor som kämpat med de röda, de yngsta 14 år.
Kalm sköt personligen de rödas överbefälhavare Ali Aaltonen i Lahtis fångläger.
Hans bataljon kallades i folkmun för ”Kalms pojkar” eftersom de var särskilt grymma i sin framfart.

1978 restes skulpturen De röda fångarna i Lahti. Skulpturen gjordes av Erkki Kannosto.

Lite om finsk arbetarteatertradition och skillnader mellan svensk och finsk teatertradition berättade Arne Andersson när vi gjorde ett stopp på resan till Helsingfors på sommarteatern i Mäntsälä/Ohkola.
Arne har lång erfarenhet av att arbeta med amatörteater, bl.a. i Norberg.

Förutom jag kom dessa svenskar, som denna vecka reser i det finska inbördeskrigets spår, till Helsingfors på fredag afton.

Förutom jag kom dessa svenskar, som denna vecka reser i det finska inbördeskrigets spår, till Helsingfors på fredag afton.

Fredagens resa i spåren av det finska vinterkriget.

Fredagens resa i spåren av det finska inbördeskriget.

Aug 21

Resa i det finska inbördeskrigets spår (5)

Sorgens park i Hyvinkää/Hyvinge.

Sorgens park i Hyvinkää/Hyvinge.

Annelies Lindblom lägger ner blommor på minnesmärket i Sorgens park.

Annelies Lindblom lägger ner blommor på minnesmärket i Sorgens park.

Arbetarföreningar i Hyvinkää/Hyvinge, 14 kilometer söder om Riihimäki, gjorde 1968 minnesmärket Sorgens park på den plats i skogen där 147 röda soldater mördades i slutet av april 1918. De vitas befälhavare blev upprörda över hur soldaterna hade grävt ner kropparna efter arkebuseringarna. De hade grävt ner kropparna så grunt att kroppsdelar stack upp som bland annat hundar hade börjat äta av dem. Natten därpå fick de göra om jobbet så att kropparna blev täckta.

Oftast var det de röda fångarna som fick gräva de gravar som kamrater och de själva skulle ligga i efter morden eller arkebuseringarna.

 

Efter att den första stenen rivits ner direkt den sattes upp dröjde det till 1950 innan massgraven fick en minnessten.

Efter att den första stenen rivits ner direkt den sattes upp dröjde det till 1950 innan massgraven fick en minnessten.

Många av de massgravar som fanns i Riihimäkiområdet har grävts upp och kropparna har flyttats till kyrkogården i Riihimäki. I den graven ligger det cirka 1 500 röda. Redan 1923 hade arbetarföreningar genom olika kultur- och fritidsarrangemang kunnat få in pengar så att de kunde resa ett minnesmärke för de som låg i massgraven. Trots att ingen inskription hade gjorts på stenen som var cirka 1 gånger en meter så revs den ner av de vita och fraktades bort.

Den röde kamrat som lagt ner en krans med en sista hälsning till de stupade kamraterna dömdes till tre månaders fängelse för olydnad mot lag och för uppvigling.

 

Massgrav med 170 avrättade röda.

Massgrav med 170 avrättade röda.

När de tyska soldaterna, med hjälp av de vita,, den 22 april 1918, hade besegrat de röda i Riihimäki togs 10 000 fångar. Många hamnade i de gamla ryska kasernerna utanför Riihimäki. Över 1 000 av dessa dog, framförallt på grund av matbrist. 141 röda fångar avrättades på platsen och finns, begravda i en massgrav där 170 röda tros vara begravda. Området har också varit en rysk gravgård i anslutning till deras kasern.

En av de först avrättade på denna plats var en 16-årig flicka som aldrig burit vapen. Däremot hade hon varit kurir för de röda.

 

Folketshusmuseet i Riihemäki

Folketshusmuseet i Riihimäki

Besök på världens enda Folketshusmuseum som finns i Riihimäki stod också på programmet under torsdagen. Och därefter en föreläsning om Finlands arbetarrörelses historia.

 

 

 

 

Aug 20

Resa i det finska inbördeskrigets spår (4)

Minnesmärke för de 36 kvinnor som avrättades vid en myr i Hauho kommun.

Minnesmärke för de 36 kvinnor som avrättades vid en myr i Mustila i Hauho kommun.

 

 

 

kvinnograv2JAG TROR ATT ALLA 48 svenskar som denna vecka reser i det finska inbördeskrigets spår var tagna av besöket vid minnesplatsen för avrättningen av 36 flickor/kvinnor (15-23 år) från Valkeakoskis kvinnokompani. De arkebuserades i kanten av en myr i Mustila i Hauho kommun den 1 maj 1918. Efter morden grävdes de ner i, det som då var en myr, bakom minnesmärket

Några dagar tidigare hade Valkeakoski kvinnokompani spelat en avgörande roll för att 6 000 soldater, som retirerade efter striderna i Tammerfors, skulle kunna ta sig över Alvettula bro. De 6 000 soldaterna hade försökt ta sig över bron ett flertal gånger men en vit trupp på endast 150 man kunde lätt skjuta alla röda som försökte ta sig över älven via bron eller båt. När kvinnokompaniet kom till trupperna lyckades deras ledning övertyga männens ledning att göra ett sista försök att ta sig över. Efter ett våldsamt blodbad kunde trupperna ta sig över tack vare att de vitas ammunition tog slut. De röda trupperna med sina över 1 000 hästar kunde ta sig över bron och fortsätta österut mot deras mål, Lahti.

Nio vita och 150 röda soldater stupade vid Alvetola bro. Tre från kvinnokompaniet stupade. 120 soldater var sårade.

Hauho bro.

Alvettula bro.

De röda misslyckades i sina försök att spränga bron. De blev återigen anfallna av tyska och vita styrkor när de övernattade i Hauho kyrkby. 500-600 vita med förstärkning från ett tyskt cykelkompani slogs tillsammans mot de upp till 6 000 röda soldaterna på flykt till Lahti. Detta var första gången vita och soldater från de cirka 12 000 vältränade tyska styrkorna stred sida vid sida. Efter att 60 vita, 74 röda och sex tyska soldater stupat kunde de röda styrkorna fortsätta mot Lahti. Tyskarna och de vita skyllde nederlaget på varann.

Vid platsen för de rödas övernattning dagen därpå väntade 240 välutbildade och välputsade tyska trupper och en ny strid började. Även den striden vann de röda efter att 300 röda och 60 tyskar fått sätta livet till i en strid som var ganska onödig då slutmålet för de rödas reträtt, Lahti, redan var i tyskarnas händer. Och det visste de tyskar som stred i denna strid.

Bild på den lada där de 36 tillfångatagna kvinnorna tillbringade sina två sista dagar i sina unga liv innan de vita arkebuserade dem.

Bild på den lada där de 36 tillfångatagna kvinnorna tillbringade sina två sista dagar i sina unga liv innan de vita arkebuserade dem.

Kvinnorna i Valkeakoskis kvinnokompani, som de röda hade lämnat kvar för att vakta en bro blev tillfångatagna av de tyska soldaterna. Efter att ha övernattat två dagar i en lada överlämnades de till de vitas styrkor som sedan arkebuserade dem och grävde ner dem i myren i Mustila.

Procentuellt sett så avrättades fler kvinnor än män som deltagit i strider på de rödas sida av de vita segrarna i det finska inbördeskriget.

Efter onsdagens besök i Hauho gick resan vidare till Hämeenlinna/Tavastehus där vi besökte tre av de nio till tio minnesplatser finns. Två av Finlands massgravar där tusentals röda soldater ligger finns i Hämeenlinna. En av dessa massgravar finns på kyrkogården. Där ligger cirka 3 500 röda som dött i strid eller mördats i de vitas hämnd. Det intressanta med denna massgrav är att

Den förstörda minnesstenen stod där de tre träden står till vänster i bilden,

Den förstörda minnesstenen stod där de tre träden står till vänster i bilden,

det redan 1923 restes en minnessten för de döda i massgraven. Men upprördheten bland borgare och de vita segrarna blev så stor att kyrkorådet fattade beslut om att minnesstenen skulle förstöras. 1940 restes en ny minnessten en liten bit från där den nedrivna stått.

De finska medborgare som dog i strider för de röda ligger i namnlösa massgravar medan de som stred för de vita ligger i enskilda gravar.

En stupad vitgardists grav på samma gravplats.

En stupad vitgardists grav på samma gravplats.

Onsdagens resrutt i det finska inbördeskrigets spår.

Onsdagens resrutt i det finska inbördeskrigets spår.

 

 

 

 

 

Aug 19

Resa i det finska inbördeskrigets spår (3)

LinnaTisdag morgon inleddes med en inledning om de, mellan 1000 och 1500, svenskar som stred i det finska inbördeskriget. Med några få undantag stred dessa på den vita sidan. De första svenskarna som var med i kriget var befäl som officiellt åkte iväg själva men med den militära och politiska ledningens gillande.

Från vår buss såg vi monumentet över de svenska frivilliga som stupade i Tammerfors. En reflektion som jag fått under förberedelserna av resan och det jag fått veta här är att: de som trott att de svenska frivilligas insats var så hjältemodig borde lägga sig vinn om att vilja ta reda på vad som verkligen hände.

Busstopp blev det på Kalevankangas begravningsplats i Tammerfors. Besök vid Väinö Linnas och hans hustrus grav.

Minnesmärket för de vita stupade i Tammerfors färdigställdes bara något år efter inbördeskriget. Många av de stupade fick sina namn inristade i kapellets vägg.

Minnesmärket för de vita stupade i Tammerfors färdigställdes bara något år efter inbördeskriget. Många av de stupade fick sina namn inristade i kapellets vägg.

Efter besöket på Linnagraven tittade vi på minnesmonumentet över de stupade vita i Tammerfors. Lägg märke till att ett ganska stort antal stupade vita fått sina namn inristade på kapellets vägg.

De som ville att ingen skulle glömma de cirka 4 000 röda som stupade i det 22 dagar långa och blodiga slaget om Tammerfors eller som mördades efter de rödas kapitulation fick, efter mycket hård verbal strid, resa ett minnesmonument över sina stupade först i maj 1941. Massgraven som från början låg utanför kyrkogården finns nu inom s.k. vigd jord, efter att gravgården utvidgats. I denna massgrav sägs också de rödas befälhavare, Hugo Salmela, vara begravd.

Konstnären Jussi Hietanen (1903-1941) skapade de rödas minnesmonument i Tammerfors.

De rödas minnesmärke på Tammerfors gravplats.

De rödas minnesmärke på Tammerfors gravplats.

Trots att de vitas blodiga erövring av den dåvarande industristaden Tammerfors blev avgörande för inbördeskrigets utgång har de vita segrarna, till skillnad från i många andra städer i Finland, ingen staty av överbefälhavaren Mannerheim inne i Tammerfors. Det finns en Mannerheimstaty utanför staden, på ett markområde som en bonde ställde till förfogande.

Efter kyrkogårdsbesöket blev onsdagen mycket av museibesök. Först till Vapriikki museum som troligen fram till etthundraårsminnet av inbördeskriget kommer att ha en utställning om Tammerfors 1918.

Arbetarmuseet, Työväenmuseo Werstas,visade förutom sin basutställning, en utställning om det röda Tammerfors, en utställning som handlade om arbetarklassens arbete, kamp och fritid.

I upp till två dagar kunde de röda fångarna tvingas stå på torget och invänta fängelse eller arkebusering.

I upp till två dagar kunde de röda fångarna tvingas stå på Tammerfors torg och vänta på besked om frihet, fängelse eller arkebusering.

Innan dagen avslutades med en föreläsning om det åtta våningar höga Arbetarnas hus, dess historia och verksamhet, besökte vi Västeuropas enda Leninmuseum som finns i Arbetarnas hus. Anledningen till att Leninmuseet finns i Tammerfors är dels att Lenin vistades ett 25-tal gånger i Finland och dels att Stalin och Lenin första möte skedde i Tammerfors 1905.

Arbetarnas hus började byggas 1886. Teaterlokalen, för cirka 400 personer som vi satt i, byggdes 1905.

Mot löfte att de vita inte skulle förstöra Arbetarnas hus ingicks, under de vitas offensiv mot Tammerfors, en överenskommelse om att de röda inte skulle få vistas i eller ha någon verksamhet i Arbetarnas hus.

Soldater ur det röda gardet som gömde sig under scengolvet i denna teaterlokal kunde höra hämndens domar avkunnas från de vita segrarna.

Soldater ur det röda gardet som gömde sig under scengolvet i denna teaterlokal kunde höra hämndens domar avkunnas från de vita segrarna.

Efter att 10 000 röda fångar som i upp till två dagar efter sin kapitulation tvingats stå på torget i väntan på att bli sorterade oskyldig, fängelse eller omedelbar arkebusering så kom teaterscenen att användas till domstol. De som skulle döma satt vid ett bord på scenen och dömde röda. Under scengolvet fanns röda som försökte gömma sig för sina bödlar och hörde vad som sades i den s.k. domstolen.

Arbetarnas hus i Tammerfors. Inrymmer idag bl.a. fyra teaterscener och har tolv premiärer per år.

Arbetarnas hus i Tammerfors. Inrymmer idag bl.a. fyra teaterscener och har tolv teaterpremiärer per år.

 

Aug 18

Resa i det finska inbördeskrigets spår (2)

 

Minnesmärke över röda som avrättades i Lamminkylä.

Minnesmärke över röda som avrättades i Lamminkylä.

I Lamminkylä, cirka nio mil från Åbo, stannade vi för att se ett av de nästan 300 minnesmärken som rests för att komma ihåg röda som stupade eller mördades i det finska inbördeskriget 1918. Här, mitt ute i skogen, hade de vita upprättat en avrättningsplats för de röda.

De flesta av de rödas minnesplatser har kommit till i samband med vinterkriget och 1946 och därefter. De minnesmärken som kom till före vinterkriget utsattes ofta för skändning och förstörelse.

Det långa stoppet skedde i Urjala, byn där författaren Väinö Linnas levde sina första 18 år. Under bussresan berättade författaren Hans Lagerberg om Väinö Linna och hans författarskap.

Författaren Hans Lagerberg sitter på trappan som är kvar efter det hus där Veinö Linna levde sina första 18 år.

Författaren Hans Lagerberg sitter på trappan som förutom några stenar från grunden är kvar efter det hus där Väinö Linna levde sina första 18 år.

På plats hade vi en guide som visade oss de hus och miljöer som varit förebilder i Väinö Linnas romaner. Tyvärr revs det hus som Linna var född i före han blev en känd författare.
Linna gjorde sin debut 1947 med en bok som inte översatts till svenska. Hans andra  bok Mörk kärlek (1948) är däremot översatt till svenska. Hans mest kända bok, Okänd soldat, kom ut 1954, Därefter påbörjade han trilogin Under polstjärnan vars andra bok, Upp trälar 1960. Först efter att Okänd soldat kommit ut vågade han säga upp sig från sitt fabriksjobb i Tammerfors för att kunna leva på sitt författarskap.

 Minnesmärke i Valkeakoski.

Minnesmärke i Valkeakoski.

 

Efter bekantskapen med Linnas uppväxtmiljö var det dags för dagens andra stopp vid ett minnesmärke, i Valkeakoski. 300 personer av Valkeakoskis då 3 000 medborgare dog under inbördeskriget. De flesta avrättades. 30 av de som miste livet var från den vita sidan.

 

Efter incheckning och middag i teaterrestaurangen i Tammerfors var jag så trött att jag valde att stiga upp tidigt på tisdag morgon för att publicera dessa ord och bilder.

 

 

 

Susanna Alakoski berättar om sin farmor som bodde i Tammerfors.

Susanna Alakoski berättar om sin farmor som bodde i Tammerfors.

Före middagen som intogs på teaterrestaurangen berättade författaren Susanna Alakoski om sin farmor som bott i Tammerfors och jobbat som servitris på restaurangen i över 25 år.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Måndagens resa

Måndagens resa

Aug 16

Resa i det finska inbördeskrigets spår (1)

När tioårige Per-Anders ”Pekka” Luther, i Kjell Westös roman Där vi en gång gått, söndag kväll den 27 januari 1918 skyndar hem efter den teater som han har en roll i får han se ett hypnotiskt ljussken i ett fönster i Helsingfors Folkets hus. Pekka tycker att ljusskenet ser ut som ett öga. Det han hade sett var signalen för att det röda gardet skulle arrestera regeringen och upprätta en revolutionär regering, Finlands folkkommissariat. Den 28 januari utropades Finlands socialistiska folkrepublik. Det blev starten för striden mellan de röda och vita styrkorna, det finska inbördeskriget.

Den 5 maj 1918 var drömmen om den socialistiska folkrepubliken krossad av Mannerheims vita styrkor och stora tyska trupper. Knappt 10 000, mest finländare, hade dött i striderna. Men hämnden skördade långt fler offer. Inbördeskriget och de följande månadernas hämnd kom att kosta nästan 40 000 människor livet.

Måndag- och tisdag blir det övernattning i Tammerfors, onsdag- och torsdag övernattning i Riihimäki och fredag natt i Helsingfors.

Måndag- och tisdag blir det övernattning i Tammerfors, onsdag- och torsdag i Riihimäki och fredag natt i Helsingfors.

Tillsammans med 47 andra svenskar åker jag idag till Finland för att resa i det finska inbördeskrigets spår i syfte att lära mer. Av det jag hittills läst om det finska inbördeskriget skulle jag vilja rubricera resan som En resa i de vita slaktarnas blodspår. Resan arrangeras av Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap (AKS).

Kort bakgrund
Det finska inbördeskriget kom att utkämpas som en följd av det ryska kejsardömets sammanbrott, ryska revolutionen och första världskriget. Efter februarirevolutionen i Ryssland och kejsarens avgång antog den finska lantdagen den s.k. maktlagen som gjorde lantdagen till styrande över Finland. Detta accepterade inte den provisoriska ryska regeringen utan lät med stöd av ryska trupper upplösa lantdagen och utlysa nyval hösten 1917. Socialisterna som hade majoritet före nyvalet förlorade. Lantdagen fick en borgerlig majoritet. Socialisterna godkände aldrig valet utan hävdade att lantdagen upplösts olagligt.

Efter oktoberrevolutionen i Ryssland förklarade den finska lantdagen Finland självständigt 6 december. Erkändes officiellt av Ryssland den 4 januari 1918.

Svält, sociala orättvisor och klassförtryck bör också ses som orsak till de rödas uppror.

Planerar att skriva en reseblogg varje dag till på lördag när vi åker tillbaka till Sverige.

 

Min referenslitteratur
Historia
Finlands historia 4
Röd och vit terror – Finlands nationella tragedi (1986)i, Jaakko Paavolainen
Vägen till Tammerfors (1995), Heikki Ylikangas
Slaget om Tammerfors (2009) Timo Malmi och Ari Järvelä

Skönlitteratur
Väinö Linnas trilogi ”Här under polstjärnan”, titlarna Högt bland Saarijärvis moar (1959) Upp trälar (1960, handlar om inbördeskriget) och Söner av ett folk (1962)
Där vi en gång gått (2006), Kjell Westö
Det fromma eländet (1920), Frans Eemil Sillannpää

 

Jul 02

V-ledning med huvud i sanden

Söndagen den 7 juni, fyra dagar efter att distriktsstyrelsen för Vänsterpartiet i Västerbotten visat ytterligas ett prov på sin märkliga utnämningspolitik, skickade jag en debattartikel till vår interntidning Alarm.

Trots att det gått nästan en månad har jag bara fått veta att det är tveksamt om artikeln överhuvudtaget kommer att publiceras i Alarm. I förrgår meddelade jag att jag senast i går kväll ville veta om artikeln kommer att publiceras eller inte.

Fick ett meddelande om att frågan om publicering skulle behandlas först i mitten av augusti och att distriktsstyrelsen skulle fatta beslut om eventuell publicering!!!!

Eftersom distriktsledningen väljer att sticka huvudet i sanden och hoppas att det ska hinna växa mossa på artikeln så väljer jag att publicera artikeln nedan.

 

Förklara er DS-ledamöter
När jag ser hur såväl den förra som den nya distriktsstyrelsen (DS) hanterar nomineringar till nämnder och styrelser till landstingsuppdrag skattar jag mig lycklig över att valkonferensen 2013 tog sig friheten att bestämma vem som skulle vara vår landstingsrådskandidat.

Tyvärr hade jag i min enfald trott att personer som valkonferensen topplacerat på de tre landstingsvalsedlarna skulle ha ”förstatjing” till eventuella platser i landstingsstyrelse och Hälso- och sjukvårdsnämnden (HSN) eller till sina prioriteringar. Hade jag vetat det jag sett hittills så hade jag krävt att valkonferensen skulle fattat fler beslut som förhindrat DS att köra över valkonferensens beslut i den omfattning som nu skett sedan valet 2014.

Enligt min mening har förstanamnet på norra och västra landstingslistan samt andranamnet på södra listan blivit mest illa behandlade av DS. Att distriktet väljer att slänga bort kompetensen från andranamnet på södra listan kan förklaras med den närmast religiösa fanatismen omkring partiskatten. Men vad ligger bakom att DS inte har förtroende för förstanamnen på norra respektive västra landstingslistan? Mången var närvarande men sa ju inget på valkonferensen.

Den senaste DS-hanteringen av fyllnadsnomineringar, menar jag, har passerat en gräns. Medlemmarna måste få veta.

Det övergår mitt förstånd att förstanamnet på landstingslistan för norra länet inte har DS förtroende att vare sig sitta i landstingsstyrelsen eller HSN.

Att den som, enligt min mening, är mest landstingspolitiskt helhetssakkunnig på norra listan ratas till en ersättarplats i HSN till förmån för en kandidat som valkonferensen 2013 satte på södra listans fjortonde (14:e) plats, det tarvar en DS-förklaring.

Därför tycker jag att DS ska vara så rakryggade att de i detta forum vågar redovisa varför de personer som en enig valkonferens satte på första plats på landstingslistorna för norra och västra länet inte har distriktsstyrelsens förtroende att vara ledamöter i landstingsstyrelsen eller HSN.

När jag blivit varse om hur den senaste nomineringen till vakanta landstingsuppdrag gått till i distriktet vill jag råda DS att ta tag i nepotismen i V-distriktet innan det går lika långt som i Vänsterpartiet Skellefteå. Där borde åtminstone två av tre ledamöter i valberedningen insett att de inte skulle deltagit i beredningen av kommunfullmäktigelistan och senare beredning av uppdrag i nämnder och styrelser.

Vid den senaste beredningen av nomineringar till vakanta landstingsuppdrag borde – enligt det jag i mitt 40-åriga fackliga politiska arbete lärt om jäv och delikatessjäv – åtminstone en ur valberedningen och en ur distriktsstyrelsen lämnat rummet under behandlingen av nomineringen till HSN-ersättare.

Tidigare inlägg «

» Senare inlägg