okt 12

Resa i det röda Viborg och S:t Petersburg (3)

AKS-resan i det ryska revolutionsåret 1917 fotspår började vi gårdagen med att besöka Oktoberrevolutionens museum som idag har det mer tråkiga namnet, Museet för politisk historia. Museet som grundades 1919 fanns från början i Vinterpalatset flyttades till två f.d. adelshus. Efter 1996 fick museet uppgiften att skildra Rysslands hela politiska historia.

Lenin talar på Bolsjevikernas möte i den sal som ballerinan Mathilde Kschessinskaya huserat i till februarirevolutionen.

Det hus som museet nu ligger i blev bolsjevikerna kontor efter februarirevolutionen 1917. I det rum som prima ballerinan sitt I ett av de rum där prima ballerinan Mathilde Kschessinskaya förfogade över hade Bolsjevikerna sina möten efter februarirevolutionen. Lenins och övriga Bolsjevikledares kontor fanns i samma hus. Se fler bilder nedan.

Efter besöket på, det som under Sovjettiden hade varit, Oktoberrevolutionsmuseet blev det ombordstigning på den 127 meter långa pansarkryssaren Aurora. Från Aurora gavs den 24 oktober (i Sverige 8 november) signal om att starta oktoberrevolutionen genom att avlossa ett löst skott från kanonen i fören. Efter det

Från denna kanon på pansarkryssaren Aurora kom startskottet för oktoberrevolutionen 1917 i Ryssland.var gjort gick många av de 450 sjömännen iland och deltog i revolutionsstriderna.

var gjort gick matroserna på pansarkryssaren i land och deltog i maktövertagandet. Det innebar bland annat att i något av de över tusen rummen i Vinterpalatset försöka hitta den provisoriska regering, som gömde sig där och som suttit vid makten sedan februarirevolutionen, och tillfångata dem. Det lyckades hitta regeringen i den Vita matsalen, dock inte premiärministern, Aleksandr Kerenskij, som lyckats fly.

Eftermiddagen igår tillbringade AKS-resenärerna i Vinterpalatsen som nu huserar Eremitaget, ett av världens främsta konstmuseer.

Måste säga att jag hade svårt att njuta av glansen. Jag blev mest förbannad. Ty den tanke som kom i mitt huvud under de timmar som vi vandrade i Eremitaget var: att den frossande tsararistokratin inte fattade att deras leverne skulle leda till deras undergång, det är inte så konstigt. Men det måste ju ha funnits skrån under tsararistokratin som, även om de också fick skärvor av glansen, borde ha insett att det arbetande folket skulle göra revolt mot det absurda levernet bland de rika i Ryssland.

Bilder från revolutionsmuseidagen

Där halva den svenska grupp, som i oktober 2017 reser i spåren efter det ryska revolutionsåret 1917, sitter, där smidde bolsjevikernas ledning, efter februarirevolutionen 1917, planer för att fullfölja med en social rysk revolution i oktober…

… och när Lenin inte satt på möte, så kunde det vara kontorsarbete…

… om han inte var ute på balkongen…

… för att agitera.

Pansarkryssaren Aurora, sjösatt 1900, avlossade det kanonskott som signalerade starten för oktoberrevolutionen 1917.

I Vita matsalen i Vinterpalatset försökte februarirevolutionens provisoriska regering gömma sig för bolsjevikerna…

… men hittades och tillfångatogs kl 02.10 den 25 oktober.

Cirka tre miljoner människor per år besöker Eremitaget, ett av världens största konstmuseer huserar i Vinterpalatset som är ett av arven efter tsartidens vansinne.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

okt 11

Det röda Viborg och S:t Petersburg (2)

Det är dessa AKS-resenärer som började årets resa med att avsluta resan 2015, en resa i det finska inbördeskrigets spår, med att besöka Viborg. Och igår eftermiddag gick bussresan vidare till S:t Petersburg för att vi ska trampa i fotspåren från det ryska revolutionsåret 1917.
Bilden av resenärerna är tagen vid minnesmonumentet på den s.k. Djurkyrkogården dit 270 av drygt 6000 fångar från röda gardet fördes till sin avrättning direkt efter summariska rättegångar. Totalt avrättas mellan 600-700 fångar på denna plats.

 

 

Denna plats, dåvarande kasernområdet i Viborg, blev ett gigantiskt fångläger med cirka 12 000 fångar som rannsakades i summariska konstitutionsvidriga rättegångar. 270 fångar som tillhört det röda gardet avrättas direkt.

Börjar tisdagsmorgon med en promenad för att se ruinerna av Domkyrkan i Viborg, en domkyrka som brunnit ner elva gånger sedan den första gången byggdes på 1200-talet. Sedan promenerade vi några hundra meter till kasernområdet i Viborg. Cirka 12 000 fångar från röda gardet och civila som stött de röda fördes den 1 maj 1918 till kasernområdet som blev ett gigantiskt fångläger för de röda som kapitulerat.

– Efter de summariska och, enligt konstitutionen, olagliga rättegångarna släpptes en tredjedel. 270 av fångarna fördes direkt till djurkyrkogården för avrättning. Totalt avrättades mellan 600 och 700 fångar på djurkyrkogården i Viborg, säger Aapo Rosenius, historiker vid Helsingfors universitet.

I de vitas jakt efter de som varit med i det röda gardet och röda sympatisörer så genomsöktes alla hus. Hyresvärdarna tvingades uppge vilka som bodde i lägenheterna och vilka de visste eller misstänkte kunde vara rödgardister. Statliga tjänstemän som gjort sitt jobb, t.ex. burit ut post från den röda regeringen, arresterades och avrättades.

– I Viborg sker också en etnisk rensning. Väldig få ryssar hade aktivt stridit på de rödas sida. Men det skedde en masslakt av ryssar. Cirka 200 ryssar mördades lagvidrigt av de vita segrarna, säger Roselius.

Minnesmärket efter det röda gardets avrättade soldater och sympatisörer uppfördes inte förrän 1981, nästan 30 år efter att Viborg blivit Sovjetiskt territorium.

Viborgresan avslutas med besök på djurkyrkogården, d.v.s. avrättningsplatsen där det nu står ett minnesmonument efter de röda stupade.

Vid ett tillfälle avrättades 70 personer på djurkyrkogården.

– En av dessa var Sofia Hjulström som var finsk riksdagsledamot. Hon höll ett tal före avrättningen där hon förbannade bödlarna för deras handlingar, säger Aapo.

I Finland tilläts inte minnesmonument efter de röda stupade förrän under slutet 1940-talet. Viborg blev Sovjetiskt territorium 1944. Först i början av 1980 restes minnesmonumentet i Viborg.

Innan vi lämnar Viborg, för studier av den ryska revolutionen 1917, och Aapo ska resa tillbaka till Finland frågar jag honom om antalet döda i inbördeskriget, en siffra som varierar kraftigt i olika böcker och publikationer.

– Det är svårt att säkert veta. Belagt är att cirka 37 000 dör på grund av det finska inbördeskriget 1918. De absolut flesta tillhörde den röda sidan. En tredjedel dör i strider. De övriga dör genom avrättningar och till följd av svält och och sjukdomar som är konsekvenser av inbördeskriget, säger historikern Aapo Roselisus.

 

Under resan från Viborg till Sankt Petersburg får vi föreläsningar om den ryska revolutionen av medresenären och förläggaren och revolutionskännaren Per Axelsson om Ryssland under 1800-talet, om tsarismen, politiska partiers framväxt, rysk terror och vad som leder fram till revolutionen, om Lenin och i synnerhet en gedigen historisk genomgång av händelserna revolutionsåret 1917.

– Lenin var övertygad om att socialistiska revolutioner skulle ske i flera europeiska länder. Frågan är om Lenin skulle ha drivit sin linje om han veta att Ryssland skulle bli ensam om att genomföra en social revolution i Europa?, säger Per Axelsson bland annat.

I den tidigare finska staden Terijoki, efter 1944 den ryska staden Zelenogorsk, som är en förstad till S:t Petersburg en svensktalande rysk guide och översättare som dels berättar om de

Monument byggde 1986 till minne av sjömän som begravts i en massgrav på Ankartorget i Kronstadt. De är stupade efter revolutionsförsöken 1905-1906, revolutionsåret 2017 och sjömän som dödades i det efterföljande inbördeskriget.

områden vi åker genom och fungerar som tolk när vi gör ett längre uppehåll i Kronstadt, äter och vandrar i hamn- och fästningsstaden Kronstadt, en stad som aldrig har tagits av fiendetrupper sedan invigningen av Kronstadt 1704.

På Ankartorget i Kronstadt stannar vi till på Ankartorget och gör också ett kort besök inne i den pampiga Hamnkatedralen som invigdes 1913. På torget finns också en massgrav där de som stupade i revolutionsförsöken 1905-1906 och sjömän som dödades under det fyraåriga inbördeskriget som följde efter den socialistiska revolutionen 1917. Minnesmärket byggdes 1985.

 

I detta hus, Nevinskij pr. nr 108, hade Lenin hemliga möten med partikamrater revolutionsåret 1905.

När vi vid halv sextiden anlänt till S:t Petersburg och checkat in blev det, före middagen, en kortare promenad till intressanta adresser i området.

Bland annat besökte vi det hus där Lenin hade hemliga möten med partikamrater revolutionsåret 1905.

 

 

okt 10

Det röda Viborg och S:t Petersburg (1)

Från hamnen i Helsingfors tog det drygt två timmar innan vi, nästan 50 svenskar på AKS-resa i spåren av det ryska revolutionsåret 1917, var vid tullstationen i Ryssland . Efter ytterligare en och en halv timma var vi på väg mot Viborg för att börja med att studera det som var slutet på det finska inbördeskriget 1918, ett krig vars spår vi följde i augusti. En resa jag skrev sju artiklar om (1, 2, 3, 4, 5, 6, och 7).

I skydd av mörkret, sent på kvällen den 28 april 1918, försöker cirka 6000 av de röda smyga sig ut från Viborg över bron för att komma undan de överlägsna vita styrkorna.

– Det finska inbördeskriget både började och slutade i Viborg, säger Aapo Roselius, historiker vid Helsingfors universitet, som måndag och fm. idag ska guida oss på platser där finska inbördeskriget rasade våren 1918.

Det Roselius menar är att förberedelserna för inbördeskriget, vapentransporter från Petersburg och till Finlands röda garde och strider om dessa vapen, de skedde före det finska inbördeskriget startade den 28 januari 2018.

 

Vid foten av monumentet av Peter den store berättar Aapo Roselius, om monumentet och de röda soldater och flyktingar som försökte fly över bron för att komma undan de vita övermäktiga styrkorna.

Det sista stora slaget inleddes när röda soldater och röda flyktingar, den 28 april 1918, i skydd av mörkret försöker smyga sig ut ur Viborg för att försöka nå Kymmenedalen, norr om Viborg, där de röda styrkorna fortfarande är starkast, berättar Aapo Roselius. De blir upptäckta vid midnatt och tvingas efter stora förluster kapitulera. Det är också från hamnen i Kymmenedalen som den vita regeringen lyckas fly till Ryssland innan de röda tvingas till total kapitulation.

– Efter de vitas sista stora seger i det finska inbördeskriget våren 1918 firar de vita styrkorna sin seger med en riktigt stor fyllefest i dagarna tre, säger Aapo Roselius.

Då är det riktigt farligt i Viborg. Befälen försöker, men kan inte hindra de odisciplinerade segrarsoldaterna att utan rättegång mörda misstänkta röda, våldföra sig mot befolkningen och skjuta inne på restaurangerna.

– När industrialismen tog fart i Finland blev Viborg en av Finlands stora industristäder, viktig därför at den låg bara några mil från den dåvarande ryska huvudstaden, Petersburg, säger Roselius.

Från Viborg exporterades mycket spannmål till Ryssland. Billig säd kunde köpas från Ukraina.

– Problemet var att ryssarna betalade med pengar direkt från penningtryckeriet. Därför var de som sålde varorna tvungna att snabbt investera pengarna innan inflationen hade gjort dem värdelösa. Många finska kapitalägare blev rika men många blev också fattiga, berättar Roselius.

Tyvärr var denna första hela resdag i spåren av det finska inbördeskrigets sista dagar och i spåren av den ryska revolutionen någon bra fotodag av viktiga platser och minnesmärken från finska inbördeskrigets slut, dels för det myckna regnandet och dels för mörkrets inbrott. Och bättre väder ser vi ut att få längta efter även idag.

 

 

 

 

 

 

okt 30

Det röda Wien – Facklig kamp (4)

Att ordspråket ”Det finns inget ont som inte har något gott med sig” verkar stämma, det blev jag varse förra lördagen.
Hade jag då, på ett hotell i Wien, fått igång datorn hade jag inte hunnit ut och ta några bilder på platser som spelat stor roll för Wiens fackliga/politiska historia, bilder som jag nu har när jag, en vecka senare, skriver den avslutande resebloggen från Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskaps (AKS) resa i spåren av Det röda Wien

Renate Anderl, ÖGB:s vice ordförande.

Renate Anderl, ÖGB:s vice ordförande, berättade om hur ÖGB är organiserat och om dagens viktigaste frågor för ÖGB.

Den sista schemabundna dagen i Det röda Wien, började med ett besök hos Österrikes LO, Österreichischer Gewerskschaftsbund (ÖGB). Deras vice ordförande, Renate Anderl, hälsade oss välkomna och berättade om ÖGB:s viktigaste frågor idag och hur ÖGB är organiserat.

– Även om vi inte ligger högst i Europa så hår vi inte haft så hög arbetslöshet som nu. Trots hög arbetslöshet är vi världsmästare i övertid. Vi måste diskutera hur vi ska fördela arbetstiden, säger Renate Anderi.

En minimilön om 1 700 Euro per månad driver ÖGB idag. Pensioner och pensionsersättningar är en annan fråga som ligger högt på dagordningen. I Österrike får kvinnor pension när de är 60 år och männen när de är 65 år. Anledningen till att kvinnor har lägre pensionsålder beror på att de haft hårdare arbete.

– ÖGB är partipolitiskt neutralt men vi är politiska. Alla partier verkar inom ÖGB, säger Renate.
Inom ÖGB har alla partier sina fraktioner, även högerextrema partier, som sedan försöker få majoritet för att deras viktigaste frågor också ska bli ÖGB:s fackliga politiska krav. Den socialdemokratiska fraktionen är den största.

 

Marcus Strohmeier, ÖGB:s internationella sekreterare, höll en engagerad föreläsning om Österrikes fackliga historia.

Marcus Strohmeier, ÖGB:s internationella sekreterare, höll en engagerad föreläsning om Österrikes fackliga historia från mitten av 1800-talet och cirka 100 år framåt.

Marcus Strohmeier, ÖGB:s internationelle sekreterare, höll en engagerad föreläsning om Österrikes spännande fackliga historia.

– Har ni märkt att Ringvägen i Wien inte är byggd som någon ringväg? Erfarenheterna från revolutionen 1848 gjorde att kejsaren lät riva muren, bygga en kasern för 5000 soldater och en gata som skulle göra det lättare att slå ner manifestationer, säger Marcus Strohmeier i sin inledning.

När den borgerliga revolutionen mot det österrikiska kejsardömet, en revolution som började i Budapest 1848, nådde Wien så ställde sig de fackliga organisationerna bakom revoltens demokratikrav.

– Många Österrikare hade då flyttat till Wien för att försöka få ett arbete. Arbetslösheten var stor. Flera av dessa arbetslösa passade på att förstöra maskiner i tron att färre maskiner skulle skapa fler jobb, säger Strohmeier.

Vid en manifestation i augusti 1848 dödade några arbetare kejsardömets försvarsminister. När kejsaren i oktober 1848 hade lyckats kväsa revolutionsförsöken gav han order om att alla arbetarledare skulle skjutas. Facklig organisering förbjöds. När det 1867 blev lagligt att organisera sig i bildningsföreningar användes dessa som täckmantel för facklig organisering. Fackliga organisationer blev legala 1870 och det blev lagligt att strejka. Däremot fick arbetarna inget skydd mot att få sparken efter att ha strejkat eller för att ha försökt bilda fackföreningar.

I mitten av 1800-talet fick de, av Wiens växande proletariat, som hade jobb betalt med arbetsgivarnas egna pengar. Med dessa kunde de bara handla i sina arbetsgivares butiker. En kooperation började därför byggas upp. Barnarbete var vanligt. Eftersom virke för att stötta upp gruvgångarna var dyrt användes barn i gruvsektorn. Barn som började jobba vid åtta års ålder började jobba i gruvorna blev inte mer än 20 år, berättar Marcus.

När Österrikes socialdemokratiska parti (SPÖ) bildas 1889 blev medlemmarna i facket även medlemmar i partiet.

Efter första världskriget, den 12 november 1918 utropades Österrike till republik. Det som var kvar av det forna österrikiska kejsardömet var nu bara 12 procent av den kejserliga stormakten före första världskriget. I två år regerade socialdemokraterna och Kristdemokraterna tillsammans. Därefter regerade Kristdemokraterna i Österrike fram till 1934 då Austrofascisterna grep makten och behöll den till 1938 då Nazityskland annekterade Österrike.

I Det röda Wien, där Socialdemokraterna (SPÖ) hade över 60 procent av rösterna, hade (SPÖ) makten fram till dess att Ausrofacisterna grep makten i hela Österrike. Efter första världskriget och fram till 1934 bedrev Wienpolitikerna en egen skol-, social- och bostadspolitik (austro-marxism), en politik som skiljde sig från det övriga Österrikes konservativa politik.

De två år som SPÖ och Kristdemokraterna samarbetare efter 1918 ledde till flera arbetsrättslagar, lagar som gav arbetarna mer makt genom sina fackliga organisationer. Eftersom arbetsgivarna hade sin handelskammare drev de fackliga organisationer att även arbetarna skulle ha sin kammare. Så tillkom Arbetarkammaren som är en alldeles speciell österrikisk konstruktion. Alla som överhuvudtaget arbetar i landets privata företag blir obligatoriskt medlemmar och betalar 0,5 procent av sin lön.

Under auostrofascismtiden 1934-38 och nazianekteringen 1938-45 var fristående fackliga organisationer förbjudna. Många av de fackliga ledare som överlevde denna tid satt internerade. Under den tyska ockupationens interneringstid satt såväl fackliga som politiska aktivister i samma läger. Det var i dessa naziläger som politiker från alla österrikiska partier och från fackliga organisationer började försonas och planera för återuppbyggnaden av ett eventuellt befriat Österrike.

Redan fredsvåren 1945 bildades Österrikes LO, ÖGB. I kölvattnet av den österrikiska fackliga politiska försoningen i nazisternas fångläger godkände facken, i syfte att skapa utrymme för att bygga upp industrierna, mycket låga lönepåslag 1947, 1948 och 1949. Så gjorde ÖGB även 1950, men då sade medlemmarna att: nu får det vara nog. Strejker för högre lön och revolt mot såväl uppgörelsen som de fackliga företrädare som försvarade uppgörelsen höll på att spränga ÖGB och fackliga förbund.

 

AKS ordförande, Kjersti Bosdotter, avtäcker vår gåva som tack för hjälpen med programmet för vår Det röda Wien-resa.

AKS ordförande, Kjersti Bosdotter, avtäcker vår gåva som tack för hjälpen med programmet för vår Det röda Wien-resa.

Den sista programpunkten för Röda Wienresan var en vandring för att se minnesplattor utanför de hus som framförallt judiska fackliga politiska personer och familjer bodde i, innan de deporterades till utrotningslägren av nazisterna eller lyckades fly.

Ifall vi skulle betala för den hjälp som Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap fått för all hjälp med att fixa vårt veckoprogram i Det röda Wiens fotspår önskades att vi skulle bekosta och delta vid avtäckningen av en av dessa minnesplattor i Wien.

minnesplatta2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Övriga Det röda Wien-artiklar

Det röda Wien (1)
Det röda Wien (2)
Slutet för Det röda Wien (3)


Bilder från en Wienpromenad i den fackliga historiens spår 

I Wiens kvartersstora domstol och häkte blev mången arbetarledare inte bara blivit dömd, utan även, misshandlad, mördad och torterad.

I Wiens kvartersstora domstol och häkte blev mången arbetarledare inte bara blivit dömd, utan även, misshandlad, mördad och torterad.

 

1868 lästes inte bara böcker i arbetarnas läsrum på Zieglergasse 18, det gjordes också försök att organisera facklig kamp gjordes också. 1867 hade det blivit lagligt med

1868 lästes inte bara böcker i arbetarnas läsrum på Zieglergasse 18. Försök att organisera facklig kamp gjordes också.
1867 hade det blivit lagligt att starta bildningsföreningar.

Trots att Wiens arbetare försökte organisera sig tidigt dröjde det cirka 100 år innan arbetarnas fackliga centralorganisation kunde bildas 1945. Sina första tre år huserade ÖGB i detta hus på Ebendorferstrasse.

Trots att Wiens arbetare försökte organisera sig tidigt dröjde det cirka 100 år innan arbetarnas fackliga centralorganisation kunde bildas 1945.
Sina första tre år huserade ÖGB i detta hus på Ebendorferstrasse i centrala Wien.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

okt 21

Slutet för Det röda Wien (3)

Idag är sista schemalagda dagen för AKS-resan, ”Det röda Wien”. Och gårdagen präglades mycket av slutet för Det röda Wien 1934.

Den 8 mars 1934 utnyttjade den kristlig-sociala regeringen, med Österrikes förbundskansler Dollfuss i spetsen, det osäkra parlamentariska läget i Österrike och förklarade parlamentet odugligt. Dollfuss inrättade ett fascistiskt styre. Några dagar tidigare hade Hitler kommit till makten i Tyskland.

Den 15 mars 1934 försökte parlamentet att återigen sammanträda, men ett stort polisuppbåd hindrade ledamöterna att sammanträda. Det var slutet av knappt 15 år av parlamentarisk demokrati i Österrike.

De politiska spänningarna i Österrike steg och kulminerade med att det socialdemokratiska partiet upplöstes av Dollfuss fascistiska regim och det korta inbördeskriget 12-16 februari 1934.

Samma dag som inbördeskriget inleddes knackade det på dörren i tjänsterummet hos den karismatiske borgmästaren i Wien, Karl Seitz. Polisen skulle anhålla honom. Karl Seitz protesterade och argumenterade för att hans immunitet gjorde arresteringen olaglig. Bara de som valt honom kunde avsätta honom. Det hjälpte inte.

Austrofascisterna styrde till 1938 när de tyska nazisterna annekterade Österrike och behöll makten till 1945.

Efter lunch blev det besök på en av Europas största kyrkogårdar.

Det röda Wiens borgmästare, Karl Seitz, som austrofascisterna avsatte 12 februari 1934 ligger begravd med grundaren av det socialdemokratiska partiet och andra ledare under det tidiga 1900-talet.

Det röda Wiens borgmästare, Karl Seitz, som austrofascisterna avsatte 12 februari 1934 ligger begravd med grundaren av det socialdemokratiska partiet och andra ledare under det tidiga 1900-talet.

På den stora begravningsplatsen i Wien begravde, i hemlighet, austrofascisterna Det röda Wiens dödsoffer efter inbördeskriget. Arbeiderzeitung, som nu kom ut olagligt lyckade dock avslöja var massgraven fanns några dagar efter begravningen.

Minnesmärke för de röda som dog och mördades i inbördeskrigets spår. På den stora begravningsplatsen i Wien begravde, i hemlighet, austrofascisterna Det röda Wiens dödsoffer efter inbördeskriget. ArbeiderZeitung, som nu kom ut olagligt, lyckade dock avslöja var massgraven fanns några dagar efter begravningen.

Mittemot minnesmärket för de stupade i det österikiska inbördeskriget finns minnesmärket över de 300 stupade av de 1400 Wiensocialister som åkte till Spanien,

Mittemot minnesmärket för de stupade i det österikiska inbördeskriget finns minnesmärket över de 300 stupade av de 1400 Wiensocialister som åkte till Spanien.

På den stora begravningsplats som vi åkte till finns också minnesmärken för nazitidens offer i Wien. Det här minnesmärket är för de funktionshindrade barn från Wien som nazisterna avrättade.

På den stora begravningsplats som vi åkte till finns också minnesmärken för nazitidens offer i Wien.
Det här minnesmärket är för de funktionshindrade barn från Wien som nazisterna avrättade.

Detta verk av Wilhelm och Margarethe Schütte och Fritz Cremer minner om hela den faschist/nasitiska tiden i Wien och Österrike. De konservativa i Wien har inte varit glada för den austrofascistiska och den nazistiska tiden har kopplats ihop på detta sätt.

Detta verk av Wilhelm och Margarethe Schütte och Fritz Cremer minner om hela den faschist/nasitiska tiden i Wien och Österrike. De konservativa i Wien har inte varit glada för den austrofascistiska och den nazistiska tiden har kopplats ihop på detta sätt.

Torsdagsmorgonen inleddes med besök i Wiens pampiga rådhus som byggdes under elva år och som togs i bruk 1885.

Torsdagsmorgonen inleddes med besök i Wiens pampiga rådhus som byggdes under elva år och som togs i bruk 1885.

 

 

 

 

 

okt 19

Det röda Wien (2)

Sedan slutet av 1800-talet växte Wiens arbetarklass mycket. Det var inte bara i fabrikerna det var skiftgång, det blev också skiftgång till de sängar som arbetarklassen hade råd att hyra. Konsekvensen blev sjukdomar. Efter första världskriget och kejsardömets fall var bostadsbristen enorm i Wien.

De röda prickarna markerar var de olika mönsterbostadsområdena för 200 000 människor byggdes. Karl Marx Hof ligger uppe i den nordöstra delen av Wien.

De röda prickarna visar var de olika mönsterbostadsområdena för 200 000 människor byggdes. Karl Marx Hof ligger uppe i den nordöstra delen av Wien.

Det är bakgrunden till det sociala bostadsprogram som det röda styret i Wien (1919-1934) införde men som bröts med austrofascismen 1934.

Mellan 1926 och 1934 byggdes 65 000 lägenheter till 200 000 människor. I de mönsterbostadsområden som byggdes fanns det badhus, tvättstugor, daghem, affärer och hälsocentraler. De röda Wiens bostadspolitik finansierades genom att beskatta de rika och de rikas lyxkonsumtion.

I går tisdag studerade vi Det röda Wiens bostadspolitik. I ett av dessa bostadsområden, Karl Marx Hot, fick vi i går en grundlig genomgång av ett sådant bostadsområde. När det, 1933, var färdigt bodde cirka 5 000 invånare där. Idag bor cirka 3 500 människor i Karl Marx Hof.

Hemkommen till hotellet vid 21-tiden var det bara att ta tag i sortering av bilderna.

Karl Marx Hof

Karl Marx Hof.

3_karlmarxhof

Idag är de offentliga badhuset stängt, Ett museum som visar Det röda Wiens skol- och sociala politik har byggts där.

Bilden visar hur Kar Marx Hof byggdes. Idag är de offentliga badhuset stängt, Ett museum som visar Det röda Wiens skol- och sociala politik under det röda styret har byggts där.

5_modell_karlmarxhof

Karl Marx Hof.

Borgmästaren Karl Seitz Hof var ett annat bostadsområde som byggdes 1926´1933…

Den legendariska borgmästaren Karl Seitz fick ge namn åt ett  annat bostadsområde som byggdes 1926´1933.

Trots att alla bostadsområden byggdes under samma tid ser de inte likadana ut.

Trots att alla bostadsområden byggdes under samma tid ser de inte likadana ut.

Dag Hammarskölds Hof byggdes inte under Det röda Wien-tiden.

Dag Hammarskölds Hof byggdes inte under Det röda Wien-tiden.

Två, i Tyskland, mördade socialister har fått ge namn åt gator i ett av bostadsområdena vi besökte.

Två mördade socialister, i Tyskland 1919, har fått ge namn åt gator i ett av bostadsområdena vi besökte.

okt 18

Det röda Wien (1)

arkivhuset

Österrikes socialdemokratiska partis arkiv.

Den första dagen, som för den petige är den andra dagen, på Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskaps (AKS) resa i Det röda Wien, den dagen började med en busstur till Arbetarrörelsens arkiv och museum i Österrike och föreläsningar om arbetarrörelsens historia i Österrike. Arkivet är inrymt i det hus som byggdes för Sozialdemokratische Partei Österreich 1910. Här fanns också redaktion och tryckeri för deras tidning Arbeiterzeitung.

Först efter att Österrike utropats till republik 1918 fick det socialdemokratiska partiet något inflytande i landet. De hade egen majoritet i Wien från 1919 till 1934 när partiet förbjöds under  Austrofascismen (1934-1938) och efter den nazistiska annekteringen av Österrike 1938. Partiet var förbjudet till 1945.

Efter besöket på arkivet stod en stadsvandring på programmet, en stadsvandring som präglades av Wien under andra världskriget.

Måndagen avslutades på Café Central, ett cafe där många europeiska socialister och kommunister tagit en fika. Vi fick där en uppdatering om aktuell österrikisk politik.

 

Brev från Friedrich Engels till Victor Adler som var med och grundade det socialdemokratiska partiet 1889.

Brev från Friedrich Engels till Victor Adler som var med och grundade det socialdemokratiska partiet 1889.

Före oss har såväl Stalin, som Trotskij och många andra socialister och kommunister besökt detta styrelserum i det dåvarande socialdemokratiska partihögkvarteret i Wien.

Före oss har såväl Stalin, som Trotskij och många andra socialister och kommunister besökt detta styrelserum i det dåvarande socialdemokratiska partihögkvarteret i Wien.

 

 

 

 

 

Ett telegram skickat från Sveriges socialdemokratiska Vänsterparti fick vi se.

Ett telegram skickat från Sveriges socialdemokratiska Vänsterpartis ungdomsförbund fick vi se. Ett telegram som skickats med anledning av Friedrich Adlers, Victors sons, frigivning från det som började med en dödsdom för mord…

… telegrammets avsändare var bl.a. ”Sven-Lasse” Linderoth, Zäta Höglund och Fredrik Ström.

… telegrammets avsändare var bl.a. ”Sven-Lasse” Linderoth, Zäta Höglund och Fredrik Ström.

Lenin lär vara en av de få socialistiska/kommunistiska ledare som inte besökt Café Central i Wien under 1900-talets första decennier.

Lenin lär vara en av de få socialistiska/kommunistiska ledare som inte besökt Café Central i Wien under 1900-talets första decennier.

 

 

jun 19

Dags att fatta (2) – alternativet

Jag tvivlar på att någon skol- eller utbildningsminister någonsin legat sömnlös för att den skola som de är ansvariga för varje vår skickar tiotusentals elever ut i 2000-talets arbets- och vuxenliv utan att de fått med sig sitt viktigaste verktyg, ett målande tal- och skriftspråk med vilket de ska kunna gestalta sin verklighet, sina tankar och idéer i alla de situationer som behovet kan uppstå.

Jag undrar om någon skolledare någonsin legat på åhågan därför att hens avgångselever inte fick med sig sitt viktigaste livsbagage, kulturella uttrycksmedel för att kunna göra sig hörd och bli synlig i 2000-talets mediebrus?

I nuvarande gymnasieläroplaner (2011) är det inte ens ett mål att den blivande arbetarklassen ska behärska ett så målande tal- och skrivspråk att de, i vuxenlivet, förmår gestalta sin verklighet, sina tankar och idéer i alla situationer som behovet uppstår.
Jag menar att de som har ambitionen att organisera arbetarklassen ska ha kvar det målet. Och om det ska bli mer än retorik så kräver det mer av framförallt LO och LO-förbunden, bl.a. studier om mekanismerna för klassamhällets reproduktion.

 

I denna artikel ska jag ta upp tre reflektioner från mina studier av mekanismerna för klassamhällets reproduktion.

1. Jag tycker inte att det borde vara så svårt att se att skolans möjligheter att realisera skollagens och läroplanens mål ökar markant för de barn som lever med vuxna som lever i enlighet med ett av gymnasieläroplanens mål, målet att eleven efter utbildningen kan ”söka sig till saklitteratur, skönlitteratur och övrigt kulturutbud som en källa till kunskap, självinsikt och glädje.” Att det är så förklarar också skillnaderna mellan flickor och pojkar när det gäller läsförståelse. Flickor liksom deras mödrar ägnar sig i större utsträckning åt aktiviteter som leder till att de blir mycket bättre på att tillägna sig de språkfärdigheter som är a och o för att klara skolans alla mål.

malimun2. Sett i perspektivet av att, som Kommittén för svenska språket konstaterade i sitt betänkande Mål i mun (2002), tillägnandet av de språkfärdigheter som leder till att vi kan klara skolans mål börjar när vi föds och att läsning av böcker och det muntliga berättandet är de bästa språktillägnandeverktygen så borde det vara hög tid att vi börjar diskutera våra medievanor, såväl våra barns som vuxnas medievanor. Det gäller speciellt för vi som menar allvar med talet om att barns uppväxtvillkor inte ska få begränsa deras senare val i livet som det hette i LO:s rapport Frihet tillsammans som kom i samband med LO:s kongress 2000.

 

Den som lät dessa rapporter ”prata med varann” kunde se att barns medievanor var snarlik sitt vuxennätverks medievanor.

Den som lät dessa rapporter ”prata med varann” kunde se att barns medievanor var snarlik sitt vuxennätverks medievanor.

3. Genom att låta rapporterna Kultur, klass och kön, Barnbarometern och Mediebarometern ”prata med varann” så var det lätt att se att barn till korttidsutbildade föräldrar hade medievanor liknande LO-medlemmars, barn till föräldrar med medellång utbildning hade liknande medievanor som TCO-medlemmars och barn till långtidsutbildade föräldrar liknande medievanor som SACO-medlemmars.

För mig som är övertygad om att vi vuxna måste rannsaka våra egna medievanor om vi vill att allas barn ska ha samma chans i skolan och vuxenlivet är det tråkigt att det sedan mitten av första decenniet i 2000-talet bara finns Nordicom–Sveriges Mediebarometer kvar. Mediamätning i Skandinavien (MMS) lade ner Barnbarometern därför att det inte var någon kommersiell produkt, enligt deras dåvarande vice VD. LO lade ned sin, sedan 1983, återkommande rapport Kultur, klass och kön. Obegripligt i en tid när kulturklyftorna får allt större genomslag i ökade ekonomiska och sociala klyftor.

 

 

Även om arbetarrörelsen, till Karl Marx och min förtret, begränsar sig till att fungera som motståndshärdar mot det bestående kapitalistiska systemets verkningar så kan vi inte fortsätta att passivt åse hur skolan sparkar morgondagens arbetarklass ut i 2000-talets vuxenliv utan sitt viktigaste verktyg: kulturella uttrycksmedel att kunna synliggöra sig i morgondagens mediebrus. I vår begränsade civilisation handlar det om att de ungdomar som vi skickar från skolan ut i vuxenlivet behärskar ett så målande tal- och skriftspråk att de förmår gestalta sin verklighet, sina tankar och idéer i alla de livssituationer som behovet kan komma att uppstå.

Det är länge sedan jag slutade drömma om att skolan allena ska kunna kompensera för skillnader i barns uppväxtvillkor med den skolpolitik och de pengar som politiken är beredd att satsa. Men jag slutar inte drömma om att vi ska ta fasta på att tillägnandet av de språkfärdigheter som behövs i vuxenlivet och för att klara skolans mål, det tillägnandet börjar när vi föds och att boken och det muntliga berättandet är nyckeln till att vi ska sluta begränsa våra barns kommande vuxenlivsval.

Tack vare att de allra flesta barn föds med lust till lärande och föds med en vilja att gå vidare från det de begripit till något nytt, så ska inte det vara några problem. Frågan är: vill vi vuxna rannsaka och förändra våra medievanor?

 

Länk till den första artikeln om LO och reproduktionen av klassamhället.

jun 17

Dags att fatta, kamrater!

”Skollagens bestämmelser om allas rätt till likvärdig utbildning är i praktiken inte längre någon rätt och det är svårt att se hur likvärdighet skulle kunna åstadkommas under ett system med decentraliserat ansvar, skolval och en hög grad av etableringsfrihet för fristående skolor”, skriver de tre professorerna Sverker Sörlin, Jan-Eric Gustafsson och Jonas Vlachos i SNS-rapporten Policyidéer för svensk skola som kom i mars.

Själv ställer jag frågan: hur många rapporter om skolans oförmåga att kompensera för skillnader i barns uppväxtvillkor behöver vi innan vi fattar att kompensationen för dessa skillnader måste börja långt före skolstarten och att förskola och skola allena icke klarar att leverera de viktigaste vuxenverktygen i bagaget ut i vuxenlivet?

Så länge det fanns en facklig- och stor politisk enighet om att utjämna de ekonomiska och sociala skillnaderna i Sverige så utjämnades även skillnaderna i skolresultat mellan olika samhällsgrupper. Med den förlorade enigheten om ekonomisk utjämning, i mitten av 1980-talet, upphörde även utjämningen i skolresultat. Det s.k. fria skolvalet och etableringen av friskolorna har sedan påskyndat segregeringen och svensk skolas fjärmande från devisen, En skola för alla.

Mer pengar till skolan och styrning av dessa resurser dit behoven är som störst skulle kunna förbättra skolans likvärdighetsmål. Problemet är att vi inte verkar vara beredda att skattevägen tillföra de miljarder kronor som skulle behövas till skolan. Sett i perspektivet av att skolan inte ens när vi 1989/90 hade flest lärare i grundskolan – 9,4 lärare per ett hundra elever – kunde leverera vuxenlivets viktigaste verktyg till alla barn och ungdomar så handlar det om åtskilliga miljarder. Och även om vi var beredda att satsa dessa miljarder så finns det inte tillräckligt med utbildad pedagogisk personal att anställa.

frihet_tillsammansTur att det då finns en alternativ väg, en väg som är såväl billigare som kvalitativt bättre, i synnerhet för arbetarklassens barn. Men den vägen kräver engagemang, framförallt från de organisationer som har ambitioner att organisera arbetarklassen, skolförlorarnas föräldrar.

Men tyvärr sitter förmodligen såväl LO-ledningen som de kongressombud som idag inledde LO:s 28:e ordinarie kongress fast i föreställningen att ”Grunden till det livslånga lärande läggs redan i skolan”, som det hette i rapporten Frihet tillsammans inför LO:s kongress för sexton är sedan.

När jag i Frihet tillsammans läste meningen ”Barns möjligheter i livet får inte avgöras av de omständigheter som präglat deras uppväxt.”, då trodde jag att vi äntligen skulle skrota tilltron till att den kapitalistiska politiska ekonomins skola skulle kunna utbilda bort klassamhället åt oss. Men tji fick jag när jag fortsatte att läsa rapporten, ett tji som troligen kommer att bestå även efter LO-kongressen 2016.

Misstänker att reproduktionen av klassamhället kommer att fungera lika bra även efter att LO:s 28:e ordinarie kongress avslutats på måndag eftermiddag.

I nästa artikel skriver jag mer om alternativet.

 

jun 04

Gratis fördumningsjournalistik

books_pay

Om det hade funnits någon substans i notisens rubrik så skulle kvinnorna inom LO-yrken ha varit i närheten av att tjäna 44 procent mer än LO-männen, kvinnorna inom TCO-yrken varit i närheten av att tjäna tolv procent mer än TCO-männen, kvinnorna i SACO-yrken varit in närheten av att tjäna tre procent mer än SACO-männen, bourgeoisiens damer i närheten av att deklarera för högre inkomster än bourgeoisiens män och SD inte i närheten av riksdagsspärren.

Ifall vi tar hänsyn till hela populationen så förtäljer seriös statistik att den kapitalistiska politiska ekonomin ALDRIG, i sin hittillsvarande historia, belönat boklig bildning.

Anledningen till att jag rev ut notisen ovan var för att jag serveras ytterligare ett belägg för realismen i min tes att journalistikens bildningsambitioner är det första offret i vår strävan efter ”gratis”, i praktiken, fördumningsjournalistik.

kultur_klass_kon

Seriös statistik innan LO:s medlemsförbund delegerade arbetarklassens kulturkamp till ABF och lade ner LO:s, sedan 1983, återkommande rapport ”Kultur, klass och kön”. En delegering och en nedläggning som skedde i en tid när kulturklykorna får allt större genomslag i ekonomiska och sociala klyftor.

Tidigare inlägg «

» Senare inlägg