maj 20
Kapitalismens utveckling i Skellefteå har förstört efterjobbetmarknaden för försäljning av socialistiska idéer. Något som Marx och Engels inte förutsåg 1848. Handlarna och jag har gemensamma intressen.
mar 28
När jag 1976 inte var välkommen till det parti som jag nu har lämnat började jag inleda varje semester med att läsa Karl Marx och Friedrich Engels Det kommunistiska manifestet, Karl Marx Lön pris och profit och utifrån dessa skrifter reflektera över mitt eget fackliga politiska arbete sedan förra årets semester. Ett projekt som jag höll på med i cirka tio år.
Det var tack vare dessa studie- och reflektionssemestrar som jag insåg att det inte blir någon ekonomisk och social rättvisa utan kulturell rättvisa och att det klasslösa samhället förblir en utopi utan en facklig politisk kulturkamp som ger arbetarklassen kulturella uttrycksmedel att förmå gestalta sin verklighet, sina tankar och idéer i alla situationer som behovet kan uppstå.
När jag läst Lön, pris och profit – Karl Marx tal till den Första Internationalens generalråd 1865 – har jag många gånger funderat på vad som hade hänt om Karl Marx hade börjat med det viktigaste, hade vi då hunnit längre på resan till det klasslösa samhället?
Med tanke på de långa arbetstiderna för de som 1865 lyssnade på Karl Marx tal – om löneökningar visavi konsekvenserna för den kapitalistiska politiska ekonomins utveckling – blev drygt 70 boksidor så tror jag att flera i auditoriet sov eller slumrade när Karl Marx kom till de slutord som jag menar är centrala för den som har ambitionen att vilja realisera det klasslösa samhället:
Fackföreningarna fungerar tillfredsställande som motståndshärdar mot kapitalets övergrepp. De misslyckas delvis sitt syfte så snart de använder sin makt omdömeslöst. De förfelar helt och hållet sitt ändamål så snart de inskränker sig till ett gerillakrig mot det bestående systemets verkningar i stället för att samtidigt söka en hävstång för att slutgiltigt befria arbetarklassen, dvs. förändra detta system och använda sina organiserade krafter som slutgiltigt avskaffa lönesystemet.
Om ledamöter i den Första Internationalens generalråd, p.g.a. sina långa arbetstider, somnade innan Marx kom till sina, för befrielsen, centrala slutord så tror jag att den ”68-vänster” som studerade Marx och Engels skrifter hade somnat av rödvinsrus eller var så i dimman att det inte kunde ta in de i Lön pris och profit-talet så viktiga slutorden.
I Det kommunistiska manifestet var det inte Marx/Engels manifest utan en mening i Friedrich Engels förord till nyutgåvor av manifestet 1890 som fått mig att fundera på varför han han skriver:
… För den slutliga segern för de i manifestet uppställda grundsatserna förlitade sig Marx endast och allenast på arbetarklassens intellektuella utveckling, sådan den nödvändigt måste försiggå genom föreningen av aktion och diskussion.
Länge trodde jag att dessa Friedrich Engelsord var en markering mot att socialister redan sju år efter Karl Marx död hade börjat konkurrera om vem/vilka som var de bästa Marxisterna.
Men när jag i antologin Makten över opinionen (1991) läste Lars Thaléns artikel ”Makt genom medierna” då tänkte jag: kan Friedrich Engels redan 1890 ha sett frön till att arbetarklassens kamporganisationer var på väg att bli institutioner, där organisationerna blivit ett självändamål istället för verktyg att nå målen?
Det som fick mig att börja fundera på om det var embryot till institutionalisering som Engels avsåg, det var när Lars Thalén skrev:
… Ändå finns det bara två vägar för facket och andra folkrörelser att återta förlorad mark i kampen om hur människor tänker:
- Återgå till verksamhetsidén, dvs var mer av rörelse bland folket och medlemmarna och mindre av institution. Det enskilda samtalet förblir oöverträffat som påverkansmedel. Det slår i regel ut masskommunikationen.
feb 17
När medlemskapet i det parti som skulle vara ett verktyg i den socialistiska kampen istället suger energi från en socialists viktigaste uppgift, då är det dags att göra sorti efter 36 medlemsår i Vänsterpartiet.
Jag har därför idag postat avsägningar från mina parlamentariska uppdrag, d.v.s. landstingsfullmäktige, dess folkhögskolestyrelse, Regionfullmäktige och insynsplatsen i regionens kulturberedning. Jag har även skickat ett brev till Vänsterpartiet i Västerbotten där jag deklarerar att jag inte vill vara medlem i Vänsterpartiet längre.
Länge var jag förhållandevis tyst trots att jag redan hösten 2014 reagerade över hur den dåvarande V-distriktsstyrelsen (DS) använde sin nomineringsövermakt när de beslöt om nomineringar till de förtroendeuppdrag som blev resultat av partiets landstingsvalframgångar vid valet 2014.
Men när den, sedan våren 2015, nya DS i juni fortsatte med samma respektlöshet gentemot den valkonferens som hösten 2013 fastställde landstingslistorna, då fick jag nog. När DS till en vakant V-ersättarplats i landstingets Hälso- och sjukvårdsnämnd valde att nominera en som stod på den södra länslistans tionde plats framför den som valkonferensen placerat på den norra listans första plats då skrev jag en artikel till Vänsterpartiet i Västerbottens interntidning Alarm, en artikel som publicerades efter många om och men från DS sida.
Artikel med DS-svar återfinns på sidan 2-3 i Alarm nr. 3 2015.
Efter att jag hade skrivit mitt DS-genmäle som publicerades i Alarm nr. 5 2015 (utdrag) hade jag tänkt lägga denna diskussion bakom mig. Men distriktsstyrelsens beslut att publicera den förra vice disktriktordförandens förtalsartikel i samma nummer av Alarm leder till att jag lägger hela partiengagemanget bakom mig genom att lämna mina uppdrag och Vänsterpartiet.
Jag kan konstatera att ingen borgerlig publicist skulle ha publicerat förtalsartikeln utan att de gett de förtalade möjlighet att direkt bemöta smörjan.
Att göra det publicistiska val som DS gjort innebär att de sanktionerar förtal mot partimedlemmar som vill ha en förklaring till distriktsledningens, som jag tycker, märkliga beslut. Det var det som fick mig att besluta mig för att lämna partiet efter landstingsmötet 15-16 februari. Det meddelade jag DS i december.
Innan jag bemöter några av de befängdaste förtalspunkterna i den DS-sanktionerade förtalsartikeln ska jag säga några ord om huvudspörsmålen i min debattartikel.
På frågan om varför DS fortsätter att köra över valkonferensen 2013 har jag fått veta att distriktsstyrelsen har gjort ”noggranna överväganden”. Vilka dessa ”noggranna överväganden” är, det har intet redovisats trots att det är dessa överväganden som gör att DS, enligt min mening, överprövar de förtroenden som valkonferensen gav partikamrater när de fasställde landstingslistorna.
Det andra svaret som min artikel gett är att DS minsann kan partiets stadgar och följt dem. Problemet är att jag aldrig hävdat att de brutit mot stadgarna. Men en sak vet jag för egen del: de som härskar genom att ligga med näsan i stadgarna för att förvissa sig om att de härskar stadgeenligt, de människorna vill jag stoppa före de har fått så mycket makt att deras maktutövning påverkar medborgares livsvillkor.
Att det inte finns sjukdomsinsikt när det gäller nepotismen (gynnande av släkting) i Vänsterpartiet Västerbotten det gör mig riktigt rädd. Jag försökte i min första artikel göra DS uppmärksam på att de måste göra något åt nepotismen innan det går lika långt som i Vänsterpartiet Skellefteå där de tagit nepotismen till nya nivåer, en valberedningsmajoritet av egenintresse.
Jag vet att det i Vänsterpartiets centrala valberedning, liksom i de flesta valberedningar, inte hade varit möjligt att närvara vid ett valberedningsärendes behandling om ledamöter hade haft sådana familje- och egenintressen som varit vid handen i Vänsterpartiet Västerbottens och i Vänsterpartiet Skellefteås valberedningar.
Det skrämmer mig att Vänsterpartiet i Västerbottens distriktsstyrelse stoppar huvudet i sanden i den frågan.
Några reflektioner visavi den distriktsstyrelsesanktionerade förtalsartikeln.
”Kjell beskyller valberedning och ds för nepotism bl.a.”, skriver den förre vice DS-ordföranden.
Den som läser min artikel, ”Förklara er DS-ledamöter”, kan se att jag inte beskyller någon valberedning eller annan utan att jag vill att DS ska tag i nepotismen innan det går lika långt som i Vänsterpartiet Skellefteå.
”Det som har kommit till min kännedom nu är att Kjell själv har försökt påverka valberedning samt vissa ledamöter genom att påstå att vissa uppdrag ‘tjingade‘ till ett antal personer. En ledamot blev kontaktad av fler än Kjell där de försökte få hen att inte kandidera till specifika uppdrag”, skriver den distriktsstyrelsesanktionerade förtalsskribenten i Alarm nr. 5.
Jag har aldrig under mitt drygt fyrtioåriga fackliga politiska liv, vare sig fackligt-, politiskt- eller i andra föreningssammanhang, lagt mig i valberedningars arbete efter att nomineringsprocessen varit avslutad och till dess valberedningen presenterat sitt förslag.
Jag har dessutom inte kontaktat någon och uppmanat hen att inte kandidera till specifika uppdrag. Det skulle vara för mig främmande att försöka få någon att inte kandidera.
Jag kan tänka mig att det förtalet grundar sig från ett samtal där jag ville fråga hen om jag fick nominera hen till ett uppdrag. Hen sade då att andra skulle nominera hen till fler uppdrag. Jag sade då att jag till dessa platser skulle nominera utifrån valkonferensens prioriteringar när de gjorde listorna. Hur det kan tolkas som att jag försökt påverka hen att inte kandidera, det övergår mitt förstånd.
Den distriktsstyrelsesanktionerade förtalsskribenten påstår också att personer ”har avgått från sina uppdrag pga. de anklagelser som Kjell fortsätter att sprida.”
Vad jag vet så har en av Vänsterpartiet i Västerbottens valberedare avgått. Då min debattartikel inte kritiserar vare sig valberedning eller någon valberedningsledamot, så kan det knappast bero på min s.k. ”häxjakt”.
Förlåt
Till sist vill jag bara be de som kryssade in mig i landstingsfullmäktige om ursäkt för att det slutade så här. Ni gör dock ingen landstingspolitisk förlust. Ni får en mer landstingspolitiskt helhetssakkunnig ledamot istället för mig.
Nov 26
Jag hade tänkt vänta till nästa nummer av Vänsterpartiet i Västerbottens medlemstidning Alarm innan jag skulle skriva om distriktsstyrelsens nomineringspolitik gentemot toppnamnen på den norra och västra landstingslistan, listtoppnamn som en enig valkonferens (ombud för kommunorganisationerna i Västerbotten) fastställde.
Men denna VK-bloggare fick mig att ändra mig. Skribenten hade inte behövt ta till sådana brösttoner om distriktsstyrelsen hade lagt sig vinn om att svara på huvudfrågan i min artikel i Alarm: att i tidningen redovisa varför de personer som en enig valkonferens satte på första plats på landstingslistorna för norra och västra länet inte har distriktsstyrelsens förtroende att vara ledamöter i landstingsstyrelsen eller HSN?
Eftersom jag menar att Alarmnumret ovan inte ger svar på denna fråga försökte jag konkretisera spörsmålet med nedanstående genmäle, ett genmäle som. trots lång betänketid, vare sig publicerades eller på annat sätt besvarades i det senaste numret av Alarm.
Redovisa era noggranna överväganden
Distriktsstyrelsen (DS) skriver i sitt svar på min artikel i förra numret av Alarm att de försökt ”återspegla våra medlemmars åsikter” i sina utnämningar.Enligt min mening har såväl förra som nuvarande DS i ringa grad tagit hänsyn till den demokratiskt sammankallade valkonferensens prioriteringar och beslut när DS beslutat om nomineringar till olika förtroendeuppdrag i Västerbottens läns landsting.
DS påstår i sitt svar att de gör ”noggranna överväganden” i sin utnämningspolitik. Trots det påståendet så finns i DS-svaret inte ens svar på huvudspörsmålet i min debattartikel: varför har DS i valet till en ersättarplats i Hälso- och sjukvårdsnämnden (HSN) ratat förstanamnet på norra listan, den mest landstingspolitiskt helhetssakkunnige på den landstingsvalsedeln, till förmån för en kandidat som valkonferensen 2013 satte på den södra listans 14:e plats?
Med tanke på att det redan sitter två ordinarie V-ledamöter från den södra listan i HSN så måste det finnas mycket starka skäl till DS val. Redovisa dessa ”noggranna överväganden” istället för att försöka blanda bort korten med tugg om tonläget i min debattartikel. Om det hade gällt mitt första utkast till debattartikeln, då hade jag kanske förstått DS tonlägestugg. Men den artikeln har DS inte sett.
Lite källkritik om jag får be
VK-bloggaren skriver: ”Det har kommit till min kännedom nu att Kjell själv har försökt påverka valberedningen samt vissa ledamöter …”
Den/de som gett bloggaren den kännedomen, den/de ljuger. Jag har aldrig, – vare sig fackligt-, politiskt- eller i andra föreningssammanhang – lagt mig i valberedningars arbete efter att nomineringsprocessen varit avslutad och till dess valberedningen presenterat sitt förslag.
Jag har dessutom inte, som den initierade VK-bloggaren påstår, kontaktat någon och uppmanat hen att inte kandidera till specifika uppdrag. Den uppgiften är m.a.o också en lögn.
Att någon skulle avgått p.g.a. mina anklagelser känner jag inte till. Jag har inte anklagat någon utan bara krävt att distriktsstyrelsen i medlemstidningen förklarar varför varför de, enligt min mening, är så respektlösa visavi den valkonferens som fastställde landstingslistorna. Och så vitt jag vet har ingen distriktsledamot avgått p.g.a. denna min undran.
Då det vore för mig främmande att jag skulle sitta i en valberedning och bereda ett val till ett uppdrag till en styrelse eller ett parlamentariskt uppdrag som jag själv eller någon familjenära kandiderar till. Därför förstår jag helt enkelt inte VK-bloggarens anklagelser om nepotism visavi min person.
Vad jag begriper har min ståndpunkt varit den gängse även i den centrala valberedningen. Har någon i centrala valberedningen kandiderat till uppdrag i något av de val som de berett så har den valberedningsledamoten inte deltagit i valberedningens arbete i den beredningen. Detsamma har, så vitt jag vet, gällt om en familjemedlem eller nära släkting kandiderat.
Så har det inte varit i Vänsterpartiet Västerbotten och än mindre i Vänsterpartiet Skellefteå. Det var därför jag i min första artikel tyckte att distriktsstyrelsen skulle ta tag i nepotismen innan det gick så långt som i Skellefteå.
Det bästa sättet att bli av med mig är att blunda för och/eller försvara den kulturen. Jag skulle inte med mitt medlemskap bidra till att legitimera att sådana organisationer får så mycket makt att de kan påverka människors vardag.
sep 23
Ända sedan jag tisdag den 15 september i P1 morgon hörde om en ny uppföljande rapport från Pisa 2012 har jag tänkt på att det, med något undantag, verkar finnas en hoper s.k. experter som har svårt att se skogen för alla träd. Den aktuella rapporten visade att elever som ofta använde internet har sämre resultat i matematik och läsförståelse.
En behöver väl inte vara särdeles intelligent för att begripa att en elev som ägnar mer än fyra fritidstimmar per vardag åt att surfa på internet inte dessutom skulle orka ägna sig åt de aktiviteter som leder till att de kan tillägna sig de läsfärdigheter som gör att de fattar skolans arbetsuppgifter.
Flickor ägnar sig i högre grad åt aktiviteter som leder till bättre läsförståelse.
För de barn och ungdomar som växer upp med ett vuxennätverk som har insikt om att läsande av böcker och muntligt berättande är oöverträffade verktyg för att barn ska kunna tillägna sig de språkfärdigheter som krävs för att klara skolans mål, för dessa barn och ungdomar spelar det ingen roll om skoluppgifterna läses på ett papper eller i en dator. Och de barn som lever med ett vuxennätverk som har insikt om att den bildningsresan börjar senast vid födseln, de barnen reser i en gräddfil som innebär att deras uppväxtvillkor inte kommer att begränsa deras senare val i livet.
Det är en realitet som alltid gällt och som inte förändrats, med datorernas intåg i vår vardag och i skolan, även om en och annan, framförallt politiker, har trott det.
PÅ DEN TIDEN – från början av 1980-talet till början av det första decenniet av 2000-talet – då Mediamätning i Skandinavien (MMS) gav ut Barnbarometern och LO gav ut sina rapporter Kultur, klass och kön så kunde den som har ett klass- och könsperspektiv på livets spörsmål se att barns medievanor var en spegelbild av föräldrarnas medievanor.
Den som läst en liten gnutta sociologi vet att det är stor risk att arbetarklasssöner till de 48 procent arbetarklassmän (Kultur, klass och kön 1998) som inte har öppnat en bok under det senaste året inte heller kommer att läsa eller börja läsa böcker.
I Barnbarometern- respektive Kultur, klass och kön-rappporterna blev det också tydligt att flickor, liksom deras mödrar, i mycket större utsträckning ägnade sig åt medieaktiviteter som leder till att deras läsförståelse och språkfärdigheter blir mycket bättre än pojkars.
PERSONLIGEN FÖRVÅNAS JAG över att så många inte tycks begripa att skillnaderna mellan pojkars och flickors bildningsresultat är en naturlig konsekvens av skillnaderna mellan pojkars och flickors medievanor.
Frågan är: hur länge ska de bildade acceptera att de obildade tar större delen av frukterna från människors samlade arbete?
Läs mer om den aktuella rapporten.
DN, SvD, AB 1. AB 2.
Fotnot:
MMS lade, enligt dåvarande vice VD, ner Barnbarometern därför att det inte var någon bra kommersiell produkt. LO slutade med Kultur klass och kön därför att LO:s medlemsförbund tog bort pengar till att producera dessa rapporter. Enligt min mening lades LO-rapporten ner därför att LO-förbunden sedan länge accepterat att den nuvarande politiska ekonomin ska ha övermakt över samhällsutvecklingen och då blir kulturkampen överflödig.
aug 23
Folkets hus Helsingfors.
Tero Tuomisto pekar på tornet där en starkt lysande lampa var signalen om att det var dags att börja klasstriden.
De 48 som sedan förra söndagen rest i det finska inbördeskrigets spår, avslutade på lördag resan i Helsingfors. Vi besökte det Folkets hus där vår resa en gång började med att en starkt lysande lykta tändes i tornet söndagen den 27 januari 1918, signalen till alla röda garden att starta upproret för att göra villkoren för arbetarklassen bättre i Finland.
Efter att ha fått en visning av det vackra Folkets hus i Helsingfors av Jorma Bergholm och Tero Tuomisto, sett tornet och utsikten från tornet där signalen att ta makten i Finland kom, hade Aapo Roselius ett föredrag med rubriken ”Det röda Helsingfors 1918”. Han menar att orsaken till inbördeskriget var att klyftorna i Finland växte och det var hög inflation. Det var mycket svält trots en enastående tillväxt på grund av första världskriget.
Men lördagen började med att vi besökte det centrala minnesmonumentet Crescendo. Skulpturen som gjorts av Taisto Martiskainen (1943-1982) restes 1970.
Där la vi också ner blommor från Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap (AKS).
Minnesmonumentet för de röda som dog i kriget och hämnden efter inbördeskriget
Lotta Durgé lägger ner blommor vid monumentet Crescendo.
När Du kommer in i Folkets hus i Helsingfors är detta den miljö Du möter.
aug 22
Minnesmärke Parinpelto i Hollola.
EN RIKTIGT GRYM SLAKTARE VAR HANS KALM, en estnisk/finsk militär som efter finska inbördeskriget drog vidare till Estland och deltog i kriget där. Kalm som varit ansvarigt befäl vid mördandet av patienter och personal i de rödas sjukhus i Harmoinen utbildade sig senare till läkare.
När de vita styrkorna, som kom till Hollola 28 april 1918, hade intagit byn blev Kalm ansvarig för rannsakningen av de tusentals fångarna. Det var han som, på Hallolas kyrkogård, personligen avgjorde vilka av de röda som skulle få resa vidare till fångläger eller få stanna. Drygt 200 röda arkebuserades i Hollola.
Cirka en kilometer från kyrkogården i Hollola finns en massgrav där omkring 300 röda begravdes. Minnesmärket Parinpelto byggdes 1948.
1978 restes i Lahti skulpturen De röda fångarna, som gjorts av Helsingforsskulptören Erkki Kannosto.
Foto: Susanna Alakoski
Efter Hollola blev Hans Kalm ansvarig för Lahtis krigsfångeläger där 22 000 röda fångar fanns, de vitas största fångläger. Under de veckor som Kalm var ansvarig för fånglägret dödades över 500 fångar. Av dessa dödades 170 flickor/kvinnor som kämpat med de röda, de yngsta 14 år.
Kalm sköt personligen de rödas överbefälhavare Ali Aaltonen i Lahtis fångläger.
Hans bataljon kallades i folkmun för ”Kalms pojkar” eftersom de var särskilt grymma i sin framfart.
1978 restes skulpturen De röda fångarna i Lahti. Skulpturen gjordes av Erkki Kannosto.
Lite om finsk arbetarteatertradition och skillnader mellan svensk och finsk teatertradition berättade Arne Andersson när vi gjorde ett stopp på resan till Helsingfors på sommarteatern i Mäntsälä/Ohkola.
Arne har lång erfarenhet av att arbeta med amatörteater, bl.a. i Norberg.
Förutom jag kom dessa svenskar, som denna vecka reser i det finska inbördeskrigets spår, till Helsingfors på fredag afton.
Fredagens resa i spåren av det finska inbördeskriget.
aug 21
Sorgens park i Hyvinkää/Hyvinge.
Annelies Lindblom lägger ner blommor på minnesmärket i Sorgens park.
Arbetarföreningar i Hyvinkää/Hyvinge, 14 kilometer söder om Riihimäki, gjorde 1968 minnesmärket Sorgens park på den plats i skogen där 147 röda soldater mördades i slutet av april 1918. De vitas befälhavare blev upprörda över hur soldaterna hade grävt ner kropparna efter arkebuseringarna. De hade grävt ner kropparna så grunt att kroppsdelar stack upp som bland annat hundar hade börjat äta av dem. Natten därpå fick de göra om jobbet så att kropparna blev täckta.
Oftast var det de röda fångarna som fick gräva de gravar som kamrater och de själva skulle ligga i efter morden eller arkebuseringarna.
Efter att den första stenen rivits ner direkt den sattes upp dröjde det till 1950 innan massgraven fick en minnessten.
Många av de massgravar som fanns i Riihimäkiområdet har grävts upp och kropparna har flyttats till kyrkogården i Riihimäki. I den graven ligger det cirka 1 500 röda. Redan 1923 hade arbetarföreningar genom olika kultur- och fritidsarrangemang kunnat få in pengar så att de kunde resa ett minnesmärke för de som låg i massgraven. Trots att ingen inskription hade gjorts på stenen som var cirka 1 gånger en meter så revs den ner av de vita och fraktades bort.
Den röde kamrat som lagt ner en krans med en sista hälsning till de stupade kamraterna dömdes till tre månaders fängelse för olydnad mot lag och för uppvigling.
Massgrav med 170 avrättade röda.
När de tyska soldaterna, med hjälp av de vita,, den 22 april 1918, hade besegrat de röda i Riihimäki togs 10 000 fångar. Många hamnade i de gamla ryska kasernerna utanför Riihimäki. Över 1 000 av dessa dog, framförallt på grund av matbrist. 141 röda fångar avrättades på platsen och finns, begravda i en massgrav där 170 röda tros vara begravda. Området har också varit en rysk gravgård i anslutning till deras kasern.
En av de först avrättade på denna plats var en 16-årig flicka som aldrig burit vapen. Däremot hade hon varit kurir för de röda.
Folketshusmuseet i Riihimäki
Besök på världens enda Folketshusmuseum som finns i Riihimäki stod också på programmet under torsdagen. Och därefter en föreläsning om Finlands arbetarrörelses historia.
aug 20
Minnesmärke för de 36 kvinnor som avrättades vid en myr i Mustila i Hauho kommun.
JAG TROR ATT ALLA 48 svenskar som denna vecka reser i det finska inbördeskrigets spår var tagna av besöket vid minnesplatsen för avrättningen av 36 flickor/kvinnor (15-23 år) från Valkeakoskis kvinnokompani. De arkebuserades i kanten av en myr i Mustila i Hauho kommun den 1 maj 1918. Efter morden grävdes de ner i, det som då var en myr, bakom minnesmärket
Några dagar tidigare hade Valkeakoski kvinnokompani spelat en avgörande roll för att 6 000 soldater, som retirerade efter striderna i Tammerfors, skulle kunna ta sig över Alvettula bro. De 6 000 soldaterna hade försökt ta sig över bron ett flertal gånger men en vit trupp på endast 150 man kunde lätt skjuta alla röda som försökte ta sig över älven via bron eller båt. När kvinnokompaniet kom till trupperna lyckades deras ledning övertyga männens ledning att göra ett sista försök att ta sig över. Efter ett våldsamt blodbad kunde trupperna ta sig över tack vare att de vitas ammunition tog slut. De röda trupperna med sina över 1 000 hästar kunde ta sig över bron och fortsätta österut mot deras mål, Lahti.
Nio vita och 150 röda soldater stupade vid Alvetola bro. Tre från kvinnokompaniet stupade. 120 soldater var sårade.
Alvettula bro.
De röda misslyckades i sina försök att spränga bron. De blev återigen anfallna av tyska och vita styrkor när de övernattade i Hauho kyrkby. 500-600 vita med förstärkning från ett tyskt cykelkompani slogs tillsammans mot de upp till 6 000 röda soldaterna på flykt till Lahti. Detta var första gången vita och soldater från de cirka 12 000 vältränade tyska styrkorna stred sida vid sida. Efter att 60 vita, 74 röda och sex tyska soldater stupat kunde de röda styrkorna fortsätta mot Lahti. Tyskarna och de vita skyllde nederlaget på varann.
Vid platsen för de rödas övernattning dagen därpå väntade 240 välutbildade och välputsade tyska trupper och en ny strid började. Även den striden vann de röda efter att 300 röda och 60 tyskar fått sätta livet till i en strid som var ganska onödig då slutmålet för de rödas reträtt, Lahti, redan var i tyskarnas händer. Och det visste de tyskar som stred i denna strid.
Bild på den lada där de 36 tillfångatagna kvinnorna tillbringade sina två sista dagar i sina unga liv innan de vita arkebuserade dem.
Kvinnorna i Valkeakoskis kvinnokompani, som de röda hade lämnat kvar för att vakta en bro blev tillfångatagna av de tyska soldaterna. Efter att ha övernattat två dagar i en lada överlämnades de till de vitas styrkor som sedan arkebuserade dem och grävde ner dem i myren i Mustila.
Procentuellt sett så avrättades fler kvinnor än män som deltagit i strider på de rödas sida av de vita segrarna i det finska inbördeskriget.
Efter onsdagens besök i Hauho gick resan vidare till Hämeenlinna/Tavastehus där vi besökte tre av de nio till tio minnesplatser finns. Två av Finlands massgravar där tusentals röda soldater ligger finns i Hämeenlinna. En av dessa massgravar finns på kyrkogården. Där ligger cirka 3 500 röda som dött i strid eller mördats i de vitas hämnd. Det intressanta med denna massgrav är att
Den förstörda minnesstenen stod där de tre träden står till vänster i bilden,
det redan 1923 restes en minnessten för de döda i massgraven. Men upprördheten bland borgare och de vita segrarna blev så stor att kyrkorådet fattade beslut om att minnesstenen skulle förstöras. 1940 restes en ny minnessten en liten bit från där den nedrivna stått.
De finska medborgare som dog i strider för de röda ligger i namnlösa massgravar medan de som stred för de vita ligger i enskilda gravar.
En stupad vitgardists grav på samma gravplats.
Onsdagens resrutt i det finska inbördeskrigets spår.
aug 19
Tisdag morgon inleddes med en inledning om de, mellan 1000 och 1500, svenskar som stred i det finska inbördeskriget. Med några få undantag stred dessa på den vita sidan. De första svenskarna som var med i kriget var befäl som officiellt åkte iväg själva men med den militära och politiska ledningens gillande.
Från vår buss såg vi monumentet över de svenska frivilliga som stupade i Tammerfors. En reflektion som jag fått under förberedelserna av resan och det jag fått veta här är att: de som trott att de svenska frivilligas insats var så hjältemodig borde lägga sig vinn om att vilja ta reda på vad som verkligen hände.
Busstopp blev det på Kalevankangas begravningsplats i Tammerfors. Besök vid Väinö Linnas och hans hustrus grav.
Minnesmärket för de vita stupade i Tammerfors färdigställdes bara något år efter inbördeskriget. Många av de stupade fick sina namn inristade i kapellets vägg.
Efter besöket på Linnagraven tittade vi på minnesmonumentet över de stupade vita i Tammerfors. Lägg märke till att ett ganska stort antal stupade vita fått sina namn inristade på kapellets vägg.
De som ville att ingen skulle glömma de cirka 4 000 röda som stupade i det 22 dagar långa och blodiga slaget om Tammerfors eller som mördades efter de rödas kapitulation fick, efter mycket hård verbal strid, resa ett minnesmonument över sina stupade först i maj 1941. Massgraven som från början låg utanför kyrkogården finns nu inom s.k. vigd jord, efter att gravgården utvidgats. I denna massgrav sägs också de rödas befälhavare, Hugo Salmela, vara begravd.
Konstnären Jussi Hietanen (1903-1941) skapade de rödas minnesmonument i Tammerfors.
De rödas minnesmärke på Tammerfors gravplats.
Trots att de vitas blodiga erövring av den dåvarande industristaden Tammerfors blev avgörande för inbördeskrigets utgång har de vita segrarna, till skillnad från i många andra städer i Finland, ingen staty av överbefälhavaren Mannerheim inne i Tammerfors. Det finns en Mannerheimstaty utanför staden, på ett markområde som en bonde ställde till förfogande.
Efter kyrkogårdsbesöket blev onsdagen mycket av museibesök. Först till Vapriikki museum som troligen fram till etthundraårsminnet av inbördeskriget kommer att ha en utställning om Tammerfors 1918.
Arbetarmuseet, Työväenmuseo Werstas,visade förutom sin basutställning, en utställning om det röda Tammerfors, en utställning som handlade om arbetarklassens arbete, kamp och fritid.
I upp till två dagar kunde de röda fångarna tvingas stå på Tammerfors torg och vänta på besked om frihet, fängelse eller arkebusering.
Innan dagen avslutades med en föreläsning om det åtta våningar höga Arbetarnas hus, dess historia och verksamhet, besökte vi Västeuropas enda Leninmuseum som finns i Arbetarnas hus. Anledningen till att Leninmuseet finns i Tammerfors är dels att Lenin vistades ett 25-tal gånger i Finland och dels att Stalin och Lenin första möte skedde i Tammerfors 1905.
Arbetarnas hus började byggas 1886. Teaterlokalen, för cirka 400 personer som vi satt i, byggdes 1905.
Mot löfte att de vita inte skulle förstöra Arbetarnas hus ingicks, under de vitas offensiv mot Tammerfors, en överenskommelse om att de röda inte skulle få vistas i eller ha någon verksamhet i Arbetarnas hus.
Soldater ur det röda gardet som gömde sig under scengolvet i denna teaterlokal kunde höra hämndens domar avkunnas från de vita segrarna.
Efter att 10 000 röda fångar som i upp till två dagar efter sin kapitulation tvingats stå på torget i väntan på att bli sorterade oskyldig, fängelse eller omedelbar arkebusering så kom teaterscenen att användas till domstol. De som skulle döma satt vid ett bord på scenen och dömde röda. Under scengolvet fanns röda som försökte gömma sig för sina bödlar och hörde vad som sades i den s.k. domstolen.
Arbetarnas hus i Tammerfors. Inrymmer idag bl.a. fyra teaterscener och har tolv teaterpremiärer per år.
Senaste kommentarer